Christer Hansson har under de senaste femton åren särskilt intresserat sig för spår och hundens förmåga att följa dem. Även om han själv mest har arbetat med schäfer har han samtidigt som hundtjänstbefäl i Hemvärnet utbildat andra hundraser till Försvarsmaktshund. Egna försök med hundar, lärdomar från andra hundförare och forskning om hundens luktsinne ligger till grund för bokens innehåll.
www.icabokforlag.se
Hundens förmåga att följa ett spår – på gräs, i vatten, över klippor och genom skog har fascinerat människor i alla tider. Den förmågan beror bland annat på träningen hunden får och där finns mycket vi kan göra för att hjälpa den. Ett spår består av många vittringskällor men vilka som är intressanta för hunden och hur den gör när den spårar är fortfarande en gåta. Boken vänder sig till dig som hundförare, oavsett om du har en tjänste hund eller vill komma vidare med din spårhund. Här hittar du både de första spåren för valpen och hur du kan dress era din hund att gå flera dygn gamla spår i besvärlig stadsmiljö. Avsnittet med illustrerade spårskisser i slutet av boken kommer då väl till pass. Du får även följa författarens arbete med sina egna hundar. Bilder och bildtexter visar utdrag ur en träningsdagbok och du får bland annat också läsa om hunden Liras framfart när hon följer gamla spår, spår efter bilar på stadsgator och hur hon tar upp vittring från brinnande föremål.
SPÅR!
dressyr • träning • samspel
Christer Hansson
SPÅR!
SPÅR! dressyr • träning • samspel
ISBN 978-91-534-3468-9
Christer Hansson
Spår! dressyr • träning • samspel Christer Hansson
www.icabokforlag.se © 2011 Christer Hansson och Ica Bokförlag, Forma Books AB Mångfaldigande av innehållet i denna bok, helt eller delvis, är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan medgivande av förlaget. Förbudet gäller varje form av mångfaldigande genom tryckning, kopiering, bandinspelning, elektronisk lagring och spridning etc. Forma Books AB är ett dotterbolag till Forma Publishing Group som är miljöcertifierat enligt SS-EN ISO 14001. Fotografier: Anders Hansson Teckningar: Virginie Hansson Grafisk form: Virginie Hansson Layout och original: Virginie Hansson Redaktör: Carin Brosten Repro: Done Tryck: [? ? 2011] ISBN 978-91-534-3468-9
Innehåll 7 9 13 23 47 57 95 103 106 110 127 128
Förord Inledning Hunden Spåret Föraren Börja spåra Smeller för alla Fantasin sätter gränser Litteraturförteckning Skisser Stegringsplan Register
Förord Hundens förmågor, särskilt de som gäller luktsinnet och att samarbeta med människor, är så fantastiska att det känns otroligt spännande att undersöka var gränserna går. Efter femton år av försök med olika slags spår och med fyra fantastiska hundar tror jag att jag har lärt mig en del som andra hundförare kan ha nytta av. Genom åren har jag träffat många hundförare och instruktörer. Även om jag inte alltid har delat deras åsikter och erfarenheter så har jag lärt mig något av alla, liksom av alla de texter jag tagit del av – från vetenskapliga uppsatser om hundens luktsinne till provningsordningar för olika hundtyper i olika länder. Ett stort tack till alla dem, ingen nämnd och ingen glömd, vars idéer och tips jag fått ta del av under åren. Den här boken bygger till stor del på hur jag har arbetat med mina egna hundar: Gaia, Trebökens Ylle, Norpatorps Lira och Axel. Lira och Axel är, till skillnad från mina andra hundar som utövar mer traditionell spårning, även utbildade till att följa spår efter bilar på stadsgator och att ta upp vittring från brinnande föremål. De kan även en del andra knep som jag hoppas kan ge insikt om hundars kapacitet. Hunden lever i en värld av dofter och riktigt vad det betyder för hunden kan vi inte föreställa oss med vår begränsade fantasi och inlevelseförmåga. Men det kräver att vi som hundförare frigör oss från ett antal myter, föreställningar och vandringssägner om vad ett spår är och vad spårning innebär. Förhoppningsvis kommer denna bok att få några hundförare att känna sig inspirerade att ifrågasätta gamla ”sanningar” om hundarna och deras förmåga, och att gå vidare med egna idéer. Jag gör inte anspråk på att ha ”uppfunnit” någon speciell metodik eller några särskilda idéer i hunddressyren. Jag låtsas inte heller fullständigt förstå hur hundens hjärna fungerar. När vi lever nära våra hundar så lär vi oss något nytt varje dag. Jag ser nu hur lite jag visste och förstod när jag började träna mina hundar. Christer Hansson Mina hundar. Övre raden fr.v. Ylle, Lira, undre raden fr.v. Gaia, Axel.
Ur träningsjournalen: Lira är åtta veckor. Första spåret på Revingefältet. 50 meter rakt fram med en liggtid på 15 minuter. En handske i slutet av spåret. Lira undersökte det första fotsteget noga sedan jag hade visat henne på spåret genom att sätta mig ner och krafsa i spårstämpeln. Hon pendlade åt sidorna och framåt tills hon hittade nästa fotsteg. Hon spårade omkring tio meter innan hon gick av spåret och undersökte en annan doft. Utan att jag ingrep tog hon upp spåret igen och fullföljde utan ytterligare stöd eller uppmuntran. Först fick hon beröm sedan fick hon springa efter den kastade handsken.
Inledning När vi selar på våra hundar och uppmanar dem att söka spår så är vi en del i en historia som sträcker sig minst 2 400 år tillbaka i tiden. I en handbok om falkar, duvhökar, sparvhökar, hästar och hundar från 1473 skriver Heinrich Münzinger om spårhundar. På ett träsnitt i boken syns en spårhund i arbete med sin förare. Hunden förs i ett brett läderhalsband, liknande det som våra eftersökshundar använder än idag. Münzinger hänvisar till en doktor Meurer som år 1460 skrivit om spårhundar och hur de utbildas. Men de var inte först. Redan de gamla grekerna … I satiren Spårhunden, skriver Sofokles (496–406 f.Kr.) om hundar som spårar fårtjuvar. Plinius (23–79 e.Kr.) listar spårhunden som en av de sex hundtyper som romarna använde sig av. Dessa skrifter handlar om hundar som spårar människor. Men hundens förfader vargen har hela tiden använt spårförmågan för att hitta byten, likaså räven och andra vilda hunddjur. Det är inte vi människor som har lärt hundarna att använda sin nos med vår dressyr. Intresset för spår ökade kraftigt i slutet av 1800-talet när polisen började använda hundar i tjänsten i större utsträckning. Sedan dess har det också blivit en tävlingsgren, men det är först under de senaste 15–20 åren som forskarna på allvar har börjat intressera sig för hundens luktsinne och vad vittring egentligen är. I många fall är det forskning som ska bidra till att specialsökhundarna – till exempel minhundar eller narkotikasökhundar – ska bli bättre, men vi kan också använda oss av resultaten från forskningen när vi tränar spårhundar. Under senare år har försök med id-spårhundar gjorts i olika länder. I Nederländerna har polisen speciella spårhundar som är mycket spårtrogna och som kallas in så snart det gäller spår, särskilt hårda spår med mycket störningar. Blodhundsförare i olika länder utbildar sina hundar på ett liknande sätt där vittringen presenteras för hunden som sedan får leta upp spåret och följa det. För ett antal år sedan började jag fundera på var gränserna går för hundarnas förmåga att följa ett spår. Det var en höstmorgon och jag hade bestämt mig för att lägga ett spår till min 9
Redan 1964 gjordes ett försök med två hundar för att undersöka hur gamla fingeravtryck en hund kunde upptäcka på en glasskiva. Inomhus kunde hundarna markera vittringen i 7 till 8 veckor. Men om glasskivan lämnades utomhus kunde hundarna inte känna vittringen efter två veckor. Vädret verkade inte ha någon speciell betydelse för att påverka de här tiderna. Att dofterna är stabila över förhållandevis lång tid har jag sett ett antal bevis på. Den senaste tiden har jag börjat lägga ut spår i centrala Skurup, ett samhälle med omkring 5 000 invånare. Spåren går då på de mest trafikerade gatorna, framför butiker, genom bensinstationer och så vidare, där de flesta rör sig. Nu arbetar Lira med smeller så hon vet vilken vittring jag vill att hon ska följa. Flera gånger har hon klarat ut spår som är mer än tre dygn gamla. Det går naturligtvis långsamt och ser inte ut som idealet för ett tävlingsspår, men att hon följer spåret är det ingen tvekan om. Även luftfuktigheten påverkar vittringen. De flesta hundförare har märkt att hunden har svårare att följa ett spår om det är torrt än om det är fuktigt. Förmodligen beror detta på att lättare fettsyror ”flyter” på vattnet och avdunstar lättare när det är fuktigt och därmed kan nå hundens luktceller. Därför kan det vara klokt att en varm dag vänta in daggen innan hunden sätts på spåret. Trots att spåret är mycket äldre blir det lättare för hunden att följa. När jag har tränat id-spår med Lira så har jag märkt ett problem som troligen har med detta att göra. Jag märkte att hon hade betydligt svårare att identifiera ett spår om jag använde spårläggarens mössa som smeller för att hon skulle kunna välja rätt spår, jämfört med om jag tog upp vittringen från till exempel ratt och växelspak i spårläggarens bil. Vittringen från bilen hade ungefär samma ålder som spåret. Troligen berodde problemet på att mössan innehöll en blandning av fettsyror av olika ålder, varav en del hade förändrats avsevärt så att sammansättningen var annorlunda än den färska vittringen. Lira hade svårt att känna igen spåret utifrån vittringen i mössan och det stämmer väl med de försök som refereras ovan. Hur id-spår går till kan du se längre fram i boken.
Avdriften Avdriften kan vara flera olika saker. Dels den egentliga avdriften då vittringen från spårläggarens fotsteg på marken ”avdunstar” och förs ut åt sidan av vinden och hunden går vid sidan av spåret, dels kan vittringen föras ut åt sidan direkt från spårläggarens kropp och kläder och samlas vid sidan av det egentliga spåret – fotstegen. Det är två olika saker och måste behandlas olika. För enkelhetens skull kallar jag det första fenomenet för avdrift och det andra för spårförflyttning.
28
Jag tolkar det så att en hund som går på avdriften, det vill säga någonstans inom området med vittring från spåret, inte koncentrerar sig fullt på spåret utan är ”lat”. Bara hunden har någorlunda kontroll på var spåret går så är den nöjd, men den har lätt för att gå över en vinkel eller att missa en apport, ungefär som när vi har koll på något i ögonvrån. Hunden är öppen för att det kan finnas andra mer intressanta dofter att undersöka. Dressyren av den lata hunden måste gå ut på att göra spåret mer intressant, både genom hur, och med vad, husse eller matte belönar. Spåret måste vara mer intressant än något annat som kan finnas på marken eller bäras av vinden. Det effektivaste är om belöningarna finns direkt i spåret, till exempel nergrävda belöningar eller apporter. Pearsalls och Verbruggens försök med den heltäckande dräkten pekar på ett annat fenomen som påverkar hur hunden följer spåret. Spårläggarens kropp är nästan alltid varmare än omgivningen. Varm luft stiger. Om vi är normalt klädda så försvinner lättare partiklar och doftmolekyler ut vid de övre öppningarna i kläderna, framför allt vid halsen. Försök med värmekamera har visat att den luft som värmts upp av kroppen kan bilda en plym upp till en och en halv
Svag vind från vänster. Vittringen som fastnat högt i gräset sprider sig ut åt sidan. Axel går med ganska låg nos eftersom det blåser mindre och vittringen blir starkare nere i gräset. 29
meter över huvudet. Forskare har också visat att upp till 40 liter luft per sekund kan lämna oss genom öppningar i kläderna och röra sig med en hastighet av två meter per sekund. Vi har haft det så hela livet och känner det inte, men hunden hittar spåren av det när de senare faller till marken. Här ligger också en förklaring till spårförflyttningen. Eftersom en stor del av vittringen transporteras upp till tre och en halv meter över marken, där vinden kan transportera bort den, kan den driva ganska långt åt sidan. Samtidigt släpper vi ut tyngre doftmolekyler genom skorna och nertill på och genom byxorna. Det är inte konstigt att hunden ibland kan ha svårt att konstatera exakt var spåret går. Det är ju inte ens säkert att avdriften luktar likadant för hunden som spåret i närheten av fotstegen. Även de molekyler som lämnar oss via halslinningen faller till marken olika snabbt. Om hunden går på den vittring som transporteras ut åt sidan kan den få problem eftersom tyngre molekyler faller till marken snabbare än de lättare molekylerna. När hunden söker doftmolekylerna på marken så är molekylsammansättningen annorlunda än när den lämnar spårläggaren, med tyngre molekyler överrepresenterade nära spårläggaren och de lättare molekylerna längre från spårläggaren. Det blir en glidande övergång från de tyngre molekylerna nära spåret till de lättare längre bort. Det kan alltså finnas två olika spår för hunden att följa, ett där molekylerna stiger från marken i omedelbar närhet av spåret som ger den bästa vittringsbilden av spårläggaren, och ett där molekylerna sprids från spårläggaren och fördelas efter molekylvikt. Man har gjort en del försök för att ta reda på vad hunden uppfattar som ett spår. För ganska Vind
a.
Vind
b. Vind
c.
Lira spårar i vegetationskant. Här ligger vinden in mot det höga gräset till vänster i bilden. Vittringen från spåret, som går cirka tre meter till höger, följer med vinden och samlas vid det höga gräset. Lira kontrollerar om vittringen förts längre in i det höga gräset. 30
d.
Vind
Spår Hundens väg
Avdriften vid vinklar beroende på vindriktning.
många år sedan gjordes, på dåvarande Statens Hundskola, ett försök där en person cyklade längs en sträcka. Sedan släpptes en hund fram för att ta upp spåret. Men hunden klarade inte av att bestämma riktningen på spåret. När en läderbit fästes på det ena däcket så att det blev en bit mellan varje avtryck, gick cykelspåret att följa. Däremot verkar inte hundarna ha kunnat följa spåret av de partiklar som föll från cyklisten. Sedan kompletterades försöket med att läderbiten smordes in med korv. Då bakspårade hundarna eftersom de gick mot den starkare vittringen. Ju längre cykeln rullade desto svagare blev korvdoften efter hand som doftämnena slets av. För att visa hur vinden, och avdriften, påverkar hundens arbete kan vi ta en spetsvinkel med vinden in från olika riktningar (se illustration på föregående sida). I det första exemplet kommer vinden mellan klockan 9 och 1. Klockan 12 är alltid rakt upp på bilden, motsvarande norr på en klarta. På den första sträckan kommer hunden att gå på läsidan om spåret. En bit före vinkeln kommer hunden att få vind av spåret efter vinkeln och troligen skära av vinkeln. En sådan här situation behöver tränas separat för att hunden ska följa hela spåret och inte ta genvägar. Om vinden kommer in mellan klockan 3 och klockan 6 blir effekten annorlunda. Hunden kommer fortfarande att gå på läsidan om spåret på det första benet fram till spetsvinkeln. Vid vinkeln kommer hunden att göra en vid sväng och gå en bra bit vid sidan av andra benet på spåret. Efter hand arbetar sig hunden in mot spåret. Om vinden kommer mellan klockan 1 och 3 har hunden i stort sett motvind på första benet. På första benet kommer hunden att slå kraftigt eftersom vittringen blir ganska bred. Hunden skär av spetsvinkeln tidigt och kommer sedan att gå nära det ursprungliga andra benet på spåret. Hunden får medvind på första benet om vinden ligger mellan klockan 6 och 9. Det innebär att hunden följer det första benet väl, går oftast långt över spetsvinkeln och börjar sedan slå kraftigt när den söker efter platsen där den förlorade spåret. Längs andra benet kommer hunden att röra sig i vida slag över spåret eftersom den har motvind där. Hunden är lat. Den ska följa en viss vittring men när den upptäcker en genväg – till exempel luftburen vittring – väljer hunden den enklaste utvägen såvida den inte har dresserats, och belönats för, att alltid följa spåret och inte avdriften.
Spårförflyttning Det andra fenomenet som nämndes ovan är spårförflyttning. Vittringen från spåret flyttas ut åt sidan och koncentreras där så att vittringen är starkare där än över själva spåret. Detta kan till exempel hända när spåret går på en gata med en rännsten några meter vid sidan av, på läsidan. Vinden blåser vittring från spårläggarens kropp och från fotstegen mot rännstenen. På grund 31
Skisser
godisbit
Vind
Spårstart för distraherad eller ointres serad hund. När hunden slår mellan ytterkanterna i spåret blir det lättare att följa spåret. Godisbitarna anger vilken vittring som hunden ska följa. 110
Vind
Alternativ spårstart för distraherad eller ointresserad hund. Genom att två steg går ihop blir det lättare att styra in hunden på spåret.
Vind
Vind
Variation på spår över smittad yta 1.
Variation på spår över smittad yta 2.
Vind
Vind
Föremål Variation på spår över smittad yta 3. Ett föremål från spårläggaren på den smittade ytan.
Variation på spår över smittad yta 4.
111
Vind
Byggnad
Väg
Vind Retning. Hunden vill korsa vägen utan att kontrollera vart spåret går. Vinden drar vittringen ut över vägen.
Retning. Hunden lockas att använda synen och dra mot hus eller bil.
Vind
Hopp
Sten
Spåret växlar mellan hårda och mjuka underlag. Hunden måste ställa om mellan underlagen och lär sig leta efter spårets fortsättning. 112
Retning. Upprepade spetsvinklar. Hunden ska spåra samtliga vinklar utan genvägar.
Vind
Vind Retning. Spåret leder in i ett virrvarr. Hunden får följa ytterkanten till utgående spår.
Staket
Vind
Avdrift mot stängsel. Krav att hunden följer spåret, inte avdriften.
Avdrift in mot svår terräng. Krav att hunden följer spåret, inte avdriften.
Vind Avdrift över vatten. Krav att hunden följer spåret, inte avdriften.
113
Christer Hansson har under de senaste femton åren särskilt intresserat sig för spår och hundens förmåga att följa dem. Även om han själv mest har arbetat med schäfer har han samtidigt som hundtjänstbefäl i Hemvärnet utbildat andra hundraser till Försvarsmaktshund. Egna försök med hundar, lärdomar från andra hundförare och forskning om hundens luktsinne ligger till grund för bokens innehåll.
www.icabokforlag.se
Hundens förmåga att följa ett spår – på gräs, i vatten, över klippor och genom skog har fascinerat människor i alla tider. Den förmågan beror bland annat på träningen hunden får och där finns mycket vi kan göra för att hjälpa den. Ett spår består av många vittringskällor men vilka som är intressanta för hunden och hur den gör när den spårar är fortfarande en gåta. Boken vänder sig till dig som hundförare, oavsett om du har en tjänste hund eller vill komma vidare med din spårhund. Här hittar du både de första spåren för valpen och hur du kan dress era din hund att gå flera dygn gamla spår i besvärlig stadsmiljö. Avsnittet med illustrerade spårskisser i slutet av boken kommer då väl till pass. Du får även följa författarens arbete med sina egna hundar. Bilder och bildtexter visar utdrag ur en träningsdagbok och du får bland annat också läsa om hunden Liras framfart när hon följer gamla spår, spår efter bilar på stadsgator och hur hon tar upp vittring från brinnande föremål.
SPÅR!
dressyr • träning • samspel
Christer Hansson
SPÅR!
SPÅR! dressyr • träning • samspel
ISBN 978-91-534-3468-9
Christer Hansson