9789147099306 by Smakprov Media AB

Nabila Alfakir

Föräldrasamverkan i förändring – handbok för pedagoger

Föräldrasamverkan i förändring

Föräldrasamverkan i förändring skriver Nabila Alfakir om hur viktigt det är för barnen att skolan samverkar med föräldrarna på ett bra sätt; inte minst för barn vars föräldrar har flyttat från ett annat land till Sverige är ett gott och respektfullt samarbete helt nödvändigt. I boken presenterar Nabila Alfakir sin metod som hon kallar Astrakanmetoden. Metoden har vuxit fram under alla de år hon arbetat tillsammans med lärare, föräldrar och skola och vilar på vetskapen att det är helt avgörande att föräldrar och skola drar åt samma håll för att barnen ska lyckas i skolan och fungera socialt. Nabila Alfakir vill att föräldramötet ska bil ett forum för dialog mellan skolan och föräldrarna. För att nå detta behöver skolan bli tydligare i att definiera sitt uppdrag och det krävs kompetensutveckling så att lärare kan möta föräldrar i en jämbördig dialog – oberoende av föräldrarnas etnicitet och status i samhället. Bokens innehåll är konkret och handfast och ger den som vill förbättra samarbetet mellan skola och föräldrar stöd att komma igång. Men den är också en handbok att gå tillbaka till många gånger för att få nya idéer i det fortsatta arbetet. Boken riktar sig främst till verksamma och blivande lärare. Boken är framtagen i samarbete mellan Liber och Rädda Barnen.

foto: Kerttu Jokela

Nabila Alfakir är lärare och har arbetat i svensk skola sedan 1979. År 1986 började hon att arbeta fram sin metod för att skapa dialog mellan skola och föräldrar. Nabila Alfakir är en flitigt anlitad föreläsare och har arbetat i många olika projekt, bland annat tillsammans med Rädda barnen som handledare för lärare i mångfaldspedagogik. Best.nr 47-09930-6 Tryck.nr 47-09930-6

Alfakir OMSLAG.indd 1

10-05-31 15.28.34

Förläggare: Emma Stockhaus Redaktör: Ulla Lindberg Projektledare: Maria Emtell Illustrationer och omslagsbild: Eva Eliasson Typografi: Birgitta Dahlkild Produktion: Jürgen Borchert

Första upplagan 1

Repro: Repro 8 AB, Stockholm Tryck: Sahara Printing, Egypten 2010

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt BONUS-avtal, är förbjuden. BONUS-avtal tecknas mellan upphovsrättsorganisationer och huvudman för utbildningsanordnare, t.ex. kommuner/ universitet. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman/rättsinnehavare.

Liber AB, 113 98 Stockholm tfn 08-690 90 00 www.liber.se kundservice tfn 08-690 93 30, fax 08-690 93 01 e-post: kundservice.liber@liber.se

Innehåll Förord 8 Inledning 11 Kapitel 1

Behovet av samverkan

Om ansvarsfördelning 15 Skolans samverkansuppdrag 19 Motstridiga signaler skadar barnen 22 Principen om barnets bästa, FN:s barnkonvention 23 Andra argument för samverkan 24 Kapitel 2

Från envägskommunikation till dialog

När ett maktförhållande rubbas 27 Reflektion och egna fördomar 30 Interkulturell kompetens 33 Lärarna måste ta initiativet 35 Dialogträffar 37 Vad är en bra dialog? 39 Dialogens nyckelord 40 Möten som förändrar 44 Förutsättningar för att lyckas 45 Förändringens fyra rum 46 Vad är en bra människa? Värdegrundsprojektet – Bredbyskolan, 2002 48 Kapitel 3

Astrakanmetoden

Första steget: Kartläggning av föräldrasamverkan 63

Andra steget: Definiera målet med fostransuppdraget 66 Tredje steget: Föräldramötet – planering, genomförande och efterarbete 67 Kapitel 4

Ämnesförslag till föräldramötet

1: Föräldrarnas förväntningar på skolan 91 2: Barnuppfostran – lagen om aga 92 3: Gränssättning och konsekvenser 94 4: Mobbning 97 5: Vem uppfostrar våra barn? 98 6: Fostransuppdraget i Skollagen och Läroplanen 101 7: Barnens behov i dag (skolår 5–9) 102 8: Närsamhället – hur ser det ut idag – nattvandring (skolår 5–9) 104 9: Sexualundervisning – behövs det? (skolår 5–9) 105 10: Likabehandlingsplan 107 11: Prevention mot droger (årskurs 4–9) 108 12: Kursplanen och målen 109 13: En skola i ständig förändring 110 14: Språksocialisation (nyanlända föräldrar) 111 15: Barnens rättigheter och Barnkonventionen 113 16: Jämställdhet och våld i hederns namn 115 17: Aktivt deltagande i svensk kultur – ska våra barn bli svenskar? 116

Kapitel 5

Erfarenheter av Astrakanmetoden

Kartläggningen av nuläget 119 Lärarnas röster 121 Föräldrarnas röster 125

119

Astrakanmetoden i särskolan 127 Astrakanmetoden i en förberedelseklass 128 Litteratur 133 bilagor 135

Tack Jag vill tacka alla dem som gjort det möjligt för mig att skriva den här boken. Först och främst vill jag tacka alla pedagoger och föräldrar som genom sitt engagemang och sin vilja att göra det bästa för barnen gett mig energi och lust att skriva. Jag vill också tacka Rädda Barnen som bidragit till bokens utgivning och som genom sitt mångåriga projekt i Södertälje kring föräldrasamverkan gett mig en möjlighet att pröva och utveckla den metod som är den här bokens fokus. Sist men inte minst vill jag tacka min härliga familj som stöttat mig i vått och torrt.

Några inledande ord från Rädda Barnen I Rädda Barnens arbete för barn och ungdomar i socialt utsatta områden träffar vi ofta på ungdomar som upplever sig både vilsna och otrygga. Barn som har hamnat mittemellan föräldrarnas syn och majoritetssamhällets förväntningar och normer, utlämnade att själva finna sin egen identitet. Samma erfarenheter har vi gjort då vi på olika sätt och i olika former försökt stärka och stödja föräldrar i sin föräldraroll. Det är inte alltid som föräldrarnas erfarenheter och förväntningar stämmer överens med skolans. I ett snabbt föränderligt samhälle får också skolan en förändrad roll. Ur den aspekten betraktar vi detta som ett utvecklingsprojekt med ett tydligt ansvar för skolan. Vår övertygelse är att en bättre samverkan mellan hem och skola skulle ge barnen och ungdomarna en ökad trygghet och självkänsla. I denna bok beskriver vår utbildare och handledare Nabila Alfakir, på ett konkret och jordnära sätt, hur en respektfull dialog kan leda till bättre samarbete med barnets bästa som mål. Både läroplanen och skollagen uttrycker mycket tydligt det gemensamma ansvaret för barnens och ungdomarnas lärande och utveckling (skolans fostransuppdrag), men för att denna samverkan skall komma till stånd krävs till exempel tydlighet i rollerna. Respekt både för lärarens professionalism och roll och föräldrarnas. Vår försöksverksamhet med dialogmetoden under föräldramöten startades 2005 av Rädda Barnen i Södertälje. Fram tills idag har omkring 300 lärare på fem skolor i Stockholms län utbildats. De har fått handledning och praktiskt provat på metoden. Flera av de deltagande skolorna finns i socialt utsatta förortsom-

råden med stor andel invandrarbarn, men metoden har även använts i en särskola och på en skola i ett homogent svenskt höginkomstområde. Vår uppfattning är att dialogmetoden borde vara en ”grundbult” i alla skolor och att både lärare, föräldrar men framför allt våra barn och ungdomar skulle vinna på denna bättre fungerande samverkan.

Lars Carlsson Chef för Sverigeprogrammet Rädda Barnen

Förord Att skapa goda relationer till elevers föräldrar är ett av de viktigaste arbetena på en mångkulturell skola. Många lärare och skolledare känner sig emellertid osäkra över hur detta kan åstadkommas och upplever åtskilliga hinder på vägen. Nabila Alfakir har rika och gedigna erfarenheter av att arbeta med att förbättra relationer mellan den svenska skolan och föräldrar med invandrarbakgrund. Jag har lärt känna henne genom ett gemensamt aktionsforskningsprojekt i Södertälje och där hennes idéer, erfarenheter och kunskaper prövades i det praktiska arbetet med föräldrasamverkan. Detta projekt är ett exempel på praktiknära interkulturell forskning där alla delar i arbetsprocessen är vetenskapligt utvärderade. I denna bok delar Nabila med sig av sina erfarenheter av de arbeten som i praktiken har visat ge resultat. Med sitt utanförperspektiv som modersmålslärare, förälder med invandrarbakgrund från Mellanöstern och kvinna uppvuxen i Syrien har hon en unik förståelse för de frågor i skolvärlden som kan skapa problem mellan skola och föräldrar, och hon ger handfasta råd i hur dessa problem kan förebyggas. Hennes förhållningssätt till sitt arbete med föräldrar kännetecknas av interkulturalitet, där hon kan medla mellan olika synsätt och perspektiv och skapa något nytt. Boken ger inspiration till att ta sig an arbetet med att skapa goda interkulturella relationer till föräldrar och därmed förbättra elevens möjligheter till en gynnsam skolgång.

Pirjo Lahdenperä, professor i pedagogik

Inledning Efter ett mycket tråkigt, informationsspäckat föräldramöte, präglat av envägskommunikation, sa min dotters lärare: ”Och vem vill bli klassmamma i år?” Med stor glädje sa jag: ”Jag vill gärna!” Läraren var lättad, och jag blev fast som klassmamma i fem år! Viljan att stödja min dotter, tillsammans med nyfikenhet på skolans system, var motiv för min långa självplåga. Jag vet fortvarande inte hur nyttig jag var för klassen, eller för min dotter! Min roll var diffus och otydlig. Jag fanns med, gjorde som läraren sa och tog det ansvar jag fick i klassens aktiviteter. Men jag blev aldrig tillfrågad om vad jag tyckte eller ombedd att berätta om hur jag ser på det hela. Det saknas tydlighet i vilken roll föräldrarna ska ha i klassen, och än otydligare är det vad de ska bidra med i en skolstyrelse. För att inte tala om under ett föräldramöte då man sitter passiv och lyssnar på informationen från läraren. Enligt skolans fostransuppdrag är barnen ett gemensamt ansvar för föräldrarna och skolan. Det kan finnas föreställningar om vad skolan respektive hemmet ska ansvara för. Men för det mesta stannar det vid det, och man vet i allmänhet väldigt lite om den ”andres” föreställningar. För att komma fram till en tydligare ansvarsfördlning och verkligt samarbete är det viktigt med en kontinuerlig dialog. En del lärare har bra kontakt med föräldrarna och når fram till dem under utvecklingssamtalet, trots att läraren i den situationen alltid har sista ordet och därmed ett övertag. Föräldramötet, som skulle kunna vara ett naturligt forum för en dialog, fungerar sällan. Dels är det ibland svårt att få föräldrar att komma till föräldramötet, dels innehåller det oftast mest en enkelriktad monolog. Utan dialog med föräldrarna kan vi inte åstadkomma en hållbar utveckling. För barnen som lever i två, eller flera världar, är det nödvändigt att de vuxna som tar hand om dem är någorlunda öppna och respektfulla mot varandra. Respekten skapas genom möten och samtal. I min förra 11

bok, ”Skapa dialog med föräldrarna – integration i praktiken”(2004), skrev jag om mina erfarenheter av att arbeta med att etablera en kontinuerlig dialog med barnens föräldrar. Då fungerade jag mer som medlare mellan skolan och hemmet, medan jag under de senaste åren har arbetat med att fortbilda och handleda lärarkolleger i den metod som jag under årens lopp utvecklat. Under många år arbetade jag som modersmålslärare och ledde flera olika projekt som också gett mig erfarenheter som stärkt mig i övertygelsen att samarbete mellan skolan och föräldrarna är nyckeln till hur barnen ska lyckas i skolan och i samhället i stort. Hur viktigt det är för barnens skolgång att föräldrarna görs delaktiga, förstod jag på allvar när jag undervisade krigsskadade barn i ett projekt. Det projekt som jag, när den här boken skrivs, är engagerad i leds av Rädda Barnen och har pågått sedan 2005. Projektets insats på Bårstaskolan och Hovsjöskolan i Södertälje startades 2006 och då var tanken att arbetet skulle baseras på en aktionsforskningsliknande process. Jag tänker inte skriva om den delen av arbetet, däremot kommer jag då och då att referera till rapporten ”Efteråt var jag nöjd. Det kändes att livet är härligt” (2009). Den har skrivits av doktoranden Max Strandberg, med professor Pirjo Lahdenperä som handledare. Vi har haft ett bra samarbete och många utvecklande dialoger. Min metod har reviderats efter hand som den tillämpats. Lärarnas frågor och farhågor under processen, och till slut de fantastiska resultat som uppnåtts, har format det jag kallar Astrakanmetoden. Dessa nya erfarenheter gav mig idén att skriva en handbok som kan användas i skolor som vill få till stånd en bättre samverkan med föräldrarna, med föräldramötet som bas, men som saknar praktiska metoder. Tanken är att ge ett redskap för lärare som kan se föräldrasamverkan, inte som ett mål i sig, utan som ett verktyg för att understödja elevernas skolgång och trygghet. Namnet Astrakanmetoden har jag valt för att ge en association till den situation som människor befinner sig i när de börjat ett nytt liv, i ett nytt land. Alla som läst Vilhelm 12

Mobergs böcker om svenskarna som utvandrade till Amerika för mer än hundra år sedan kommer ihåg Kristinas längtan efter sin hembygds äpplen från astrakanträdet. Många av de barn som vi möter i den svenska skolan har föräldrar med liknande erfarenheter som Karl-Oskar och Kristina. Vi måste vara medvetna om att den sorg och saknad som Kristina uttrycker i Mobergs böcker är ett universellt uttryck för vad migration gör med människor. Jag skulle önska att vi lärare ville se dessa föräldrar som de starka och modiga människor de är, som har tagit sig lång väg för att forma en bättre framtid för sig och sina barn. Så sluta tyck synd om dem! Öppna i stället för kontakt och visa intresse för vad de har att berätta om sina liv och erfarenheter. Min önskan är att min Astrakanmetod ska hjälpa lärare som önskar ha ett bättre samarbete med föräldrarna, men som inte vet hur man gör, och ge dem som redan tillämpar den här metoden, eller någon liknande, bekräftelse. Tillsammans kan föräldrarnas styrka och lärarnas insats uträtta mirakel för att förbättra barnens skolresultat och inte minst få dem att bli goda samhällsmedborgare. Till sist ett ordspråk som humoristiskt nog alla vill tillskriva sin egen kultur: ”Det behövs en hel by för att uppfostra ett barn”.

KAPITEL 1

Behovet av samverkan Om ansvarsfördelning

ör att skapa ett bra samarbete mellan föräldrar och lärare från olika kulturer krävs en förståelse och en respekt för varandras tankar. Skolan måste både ha en bra dialog med föräldrarna och ett interkulturellt förhållningssätt (se s. 33 ff) om man vill att barnen ska ha möjlighet att lyckas i det svenska samhället. Klarar skolan med egen kraft av sitt uppdrag att ta hand om invandrarbarnen? Har skolan lyckats med att skapa goda medborgare av de nya unga svenskarna? Vad menas med tvåspråkiga barn? Räcker det med en avancerad metodik i undervisningen för att nå bra resultat med tvåspråkiga elever? Dessa och många andra frågor tar jag upp i boken, ”Skapa dialog med föräldrarna – integration i praktiken”. Många lärare ställer höga krav på sig själva att klara av alla problem och konflikter som uppstår i klasser och med enskilda elever. Delvis går det. När man talar om svenska barn, det vill säga barn som tillhör samma kultur som de flesta lärare i den svenska skolan, är chansen stor att problemen klaras upp på ett adekvat sätt. Även om man ibland måste få hjälp av speciallärare, elevvården, de sociala myndigheterna och inte minst föräldrarna – om det inte är de som utgör problemet! När det gäller invandrarbarnen är min erfarenhet att även mycket duktiga lärare inte räcker till i alla situationer. Många av dessa barn har föräldrar vars uppfattning om skolan markant skiljer sig från den svenska skolans system och mål. Vad är skolans roll? Vad är kunskap, kritiskt tänkande och ett undersökande arbetssätt? Vad Behovet av samverkan

innebär en demokratisk fostran? Vilket ansvar har skolan för barnens uppförande och beteende (uppfostran)? Vilken är lärarens roll? I alla dessa grundläggande frågor visar det sig att invandrarföräldrar ofta har en annan uppfattning än skolan. Trots att detta skapar missnöje och kritik från föräldrarnas sida är föräldrar inget som prioriteras i dagens skola. Men om man inte tar föräldrarnas syn på skolan på allvar kan detta leda till att barnen får svårigheter att förstå sin skolgång. I likhet med sina föräldrar ifrågasätter de då lärarens beteende och metoder. Det är allmänt vedertaget att ”barn ser genom sina föräldrars ögon”. När barnen kommer till skolan tar de med sig föräldrarnas värderingar och syn på skolan, samtidigt som de gärna vill följa undervisningen och försöka förstå sina lärare. I förlängningen blir det ofta en kamp mellan hemmet och skolan om vem som ska vinna barnens förtroende. Det tragiska i den bild som jag målar upp är att varken skolan eller föräldrarna är medvetna om barnens utsatthet i försöket att hitta de rätta idealen. Barnen behöver båda sina förebilder, föräldrarna och lärarna, för att växa och lära. Vem ska de tro på när förebilderna misstror varandra och i många frågor har helt olika uppfattningar och till och med motarbetar varandra? Jag tror att barn som misslyckas med att lära sig och presterar mindre bra än andra, har problem med att känna sig ”hela”. De lever i en kluven värld vilket påverkar deras identitet som de försöker skapa på egen hand. Frågorna om vardagssituationer tar all deras energi och uppmärksamhet. Självfallet beror identitetsproblem på många andra faktorer, som boendemiljön, bristen på integration och anpassning till de många oskrivna koderna som råder i samhället samt inte minst på svårigheter i att behärska det svenska språket. Efter arton års arbete med föräldrar och tjugofem års arbete som lärare till invandrarelever hävdar jag att den bristande förståelsen mellan skolan och föräldrarna är ett stort hinder för barnens utveckling. Föräldrarna som jag arbetat med delar min uppfattning. Deras oro för sina barns skolgång är mycket påtaglig. I intervjuer med fem av de föräldrar som jag arbetat med gav de en bild av skolan som en 16

instans som inte tar dem på allvar. Många föräldrar säger sig också sakna förtroende för skolan och lärarna. Frågorna som jag tycker att varje lärare ska ställa sig och besvara ärligt är: Hur ser vi på dessa invandrarbarn och deras föräldrar? Hur ser vi på deras kulturer och religioner? Vilket värde sätter vi på deras modersmål? Är vi en del av problemet? Hur mycket vet vi om deras språksocialisation, det vill säga om hur har de lärt sig sitt modersmål och sin kultur. För att hjälpa dessa barn anser jag att skolan måste börja med att ta sitt uppdrag om föräldrasamverkan på fullt allvar. Lärarna måste aktivt lära sig om elevernas bakgrund. Skolans uppdrag att aktivt samverka med föräldrarna kan upplevas som svårt om föräldrarna inte kommer på möten och träffar. En del lärare tolkar det som att föräldrarna saknar intresse för sina barn och skolans insatser för barnen. I min förra bok beskriver jag en metod, en dialogform, som svenska lärare kan använda om de önskar en positiv förändring när det gäller samverkan med föräldrarna. Dialogen kan startas på första föräldramötet, som bör handla om skolans system. Det finns många andra ämnen som är lika viktiga: Vem tar ansvar för barnens uppfostran? Hur ser ansvarsfördelningen ut mellan skolan och hemmet – vad är skolans, hemmets respektive det gemensamma ansvaret? Genom att ta upp sådana frågor ger lärarna en klar och tydlig bild av olikheter mellan skolans och föräldrarnas syn. Föräldrar från Mellanöstern tycker exempelvis i allmänhet att skolan har det största ansvaret för uppfostran. Hur ser den svenska skolan på denna fråga? Visst behöver vi lyssna mer på föräldrarna och förmedla vår syn i många andra frågor också. Lärarna ska ha tydliga mål med dialogen. Det kan sammanfattas i följande punkter: •

att kunna förstå sina elever och deras beteende i klassrumssituationen

•

att förbättra sina elevers resultat och ge dem trygghet och identitetsbekräftelse Behovet av samverkan

•

att själva skaffa sig den kompetens som krävs för lärare i den mångkulturella skolan

•

att uppleva glädje och stimulans i arbetet med både barnen och föräldrarna

•

att öka föräldrarnas förtroende för och tillit till skolan, ett arbete som leder till en bättre självkänsla och större trygghet hos barnen.

För att förstå vikten av att en förbättrad föräldrasamverkan bör vi fokusera på barnens behov, försöka förstå barnens känslomässiga upplevelse av både föräldrarnas och lärarnas ständiga omedvetna signaler. Det handlar inte bara om ord utan också om kroppsspråket som avslöjar våra tankar. Barn kan lätt avläsa vuxnas inställning När jag handledde lärare fick jag höra vad de tyckte om samarbetet med föräldrarna. En del var nöjda. De tyckte att det fungerade bra att träffa föräldrarna under utvecklingssamtalet och i de fall de kom på föräldramötena. Föräldrakontakt är inte lätt ens i skolorna med enbart svenska barn. En del lärare tar det personligt om föräldrarna inte kommer på föräldramöten. Det blir allt färre föräldrar som kommer till föräldramötet för varje år så varför ska vi ha möte då? En del lärare hävdar att föräldrarna inte är intresserade av sina barn skolgång, medan andra kan förstå dilemmat med skolans kultur som är ganska okänd för dem. Som en lärare sa till mig: ”Jag känner igen mig i vad Nabila sa under föreläsningen, jag är också invandrare. Jag arbetar i skolan, därför förstår jag den svenska skolan, men som mamma skulle det inte varit lätt att förstå den svenska skolans värld.” Föräldrar som håller på sina traditioner kan av en del lärare upplevas som jobbiga: ”Vi måste anpassa oss till ’dem’, fastän de bor här, man blir både arg och störd.” Många lärare känner sig okunniga och maktlösa när det gäller konflikter som uppstår mellan barnen och som är kopplade till deras bakgrund: ”Barnen bråkar om sina religioner, det skapar konflikter mellan dem, vad kan man göra?” Föräldrarna i sin tur har också olika syn på skolan och lärarna. En del kan lätt hamna i försvar så fort deras barn blir inblandade i bråk. 18

En del ser skolan som otydlig, slapp och menar att den saknar disciplin. Många föräldrar känner sig inte heller välkomna till skolan. Allt detta och mycket mer är en del av barnens vardag. Om skolan ska lyckas med att få barnen att känna sig trygga och få bättre resultat i skolarbetet, måste lärarna utveckla ett bättre samarbete med föräldrarna. I mitten av 80-talet deltog jag i en konferens i en skola. Lärarna var frustrerade på grund av elevernas beteende. Konflikterna avlöste varandra. De undrade när de skulle hinna undervisa och sluta uppfostra? Rektorn menade, till min förvåning, att skolans uppgift är att lära och undervisa barnen. ”Föräldrarna uppfostrar barnen, inte vi”, sa hon. Jag tycker att hennes svar var ologiskt. Skolan fostrar också. I skolans vardag är läraren en ledare och en vuxen som tar hand om barnen. Han/hon tillrättavisar barnen efter gällande regler och normer. Barnen i sin tur brukar anpassa sig efter lärarens sätt och anvisningar. De följer lärarens regler och vet när de gör fel. Jag startade dialogträffar med föräldrar 1987 och höll på fram till 2002. Jag har träffat hundratals invandrarföräldrar, och deras uppfattning är att skolans självklara roll är att fostra barn. Vem har ”den rätta” uppfattningen, skolan eller föräldrarna?

Skolans samverkansuppdrag Enligt skollagen ska skolan tillsammans med föräldrarna fostra och utveckla barnen: Utbildningen skall ge eleverna kunskaper och färdigheter samt, i samarbete med hemmen, främja deras harmoniska utveckling till ansvarskännande människor och samhällsmedlemmar. (2 §).

Samma uppdrag med flera detaljer finns också i läroplanen. Här nämns också vilka områden som skolan ska fokusera samarbetet kring: Behovet av samverkan