INGA & REIMA Mysteriet med de blĂĽa stenarna
D
et fanns en gång, och finns säkert fortfarande, en liten och påhittig flicka som hette Inga. Hon bodde med sin mamma och pappa i lilla Hemmaby, långt borta i skogarna i norra
Finland vid foten av höga fjäll. Ingas mamma och pappa var renskötare, precis som många av grannarna i Hemmaby. Inga hade en likadan söt liten näsa som du och hon älskade att leka ute i snön och åka pulka med sina kompisar. Det fanns inget som gjorde Inga annorlunda än du eller jag, utom att hennes gosedjur Goey hade en aning magiska krafter och att hennes bästa vän var en ren. Inga hade hittat renen när den var en alldeles liten kalv och låg svag
och utsvulten uppe på fjället. Renens mamma hade inte en enda droppe mjölk för sin lilla kalv, men Inga hämtade mjölk hemifrån och matade kalven med nappflaska så att den växte och blev stark. Kalven blev till slut så pigg och rask att Inga gav den namnet Reima. Reima är ett gammalt finskt namn som betyder just rask
3
En vinterdag var Inga och Reima i skogen och tittade på när pappa snickrade nya stolpar till ett trasigt renstängsel. – Pappa, tror du att det är Snömannen som har rivit stängslet? Eller något annat monster, funderade Inga. – Jag har traskat i de här skogarna sedan jag var liten grabb, och jag har aldrig sett någon Snöman och inga andra monster heller. Inte ens spår av sådana. Inga rynkade pannan och tittade fundersamt åt båda hållen längs stängslet. – Pappa, hur ser Snömannens spår ut? Eller andra monsters? – Jag vet inte, kära barn. – Hur kan du då veta att du inte har sett ett sådant? Pappa suckade och fortsatte laga stängslet. Inga och Reima däremot skidade iväg längs stängslet för att leta efter spår av Snömannen eller något annat monster. Men de hittade bara spår efter en hermelin så de beslutade sig för att följa dem. Snart upptäckte de spår efter en ekorre och började följa dem i stället. Efter ekorrspåren fick de syn på spåren av en ripa och gav sig av efter dem.
4
5
Inga och Reima följde djurspåren långt upp på fjället.
horisonten. Snön låg helt orörd och landskapet omkring
ner från fjällets topp. Vinande och tjutande virvlade
dem såg likadant ut i alla riktningar. Hur i hela världen
stormbyn upp snö överallt. Inga var tvungen att huka ner
skulle de nu hitta tillbaka till pappa?
sig i skydd av jackans huva. Reima knep ihop ögonen och strök öronen bakåt. Snöyran fortsatte en stund, men till slut blåste den vidare. Inga skakade snön av kläderna. – Vilken storm! Den sopade bort alla våra spår!
6
Inga skuggade ögonen med handen och kikade mot
Plötsligt och helt utan förvarning blåste en stark vind
Då hörde Inga ett hundskall långt borta. Hon vände sig om för att spana mot skallet och såg hur ett hundspann som kördes av två barn närmade sig. Spannet stannade när det kom fram till Inga och Reima. Flickan som stod och styrde hälsade på Inga:
– Hej, jag heter Anna! Och han i blå overall heter
medan Reima ställde sig bakom släden, redo att springa
Nils. Vet du hur vi kommer till Bortaby härifrån? Vi
efter den. Anna skulle precis starta hundarna när hon
körde nämligen en aning vilse i snöyran.
kom på att fråga:
– Jag heter Inga och jag vet inte alls var Bortaby ligger. Vi har nämligen också tappat bort oss en smula. – Vi är alltså alla lika vilse... Men hoppa upp i släden,
– Vartåt tror du vi ska köra? – Ja, eftersom vi inte egentligen har en aning, måste vi helt enkelt välja en riktning. Och det finns ju inte så
så åker vi vidare tillsammans. Kanske vi hittar din pappa
många, konstaterade Inga beslutsamt. – Vi tar och åker ...
eller vägen tillbaka till Bortaby.
ditåt! Nej förresten, kör ditåt.
Inga tackade och kravlade sig upp i hundsläden,
7
Inga och barnen från Bortaby åkte uppför många fjällsluttningar och nerför lika många, tills de kom till en liten, okänd by med små stugor. Barnen stannade spannet
i utkanten av byn, selade av hundarna och gick för att utforska husen närmare.
Byn låg helt öde, men från fönstren i alla stugor lyste ett konstigt, blått sken som
ibland blinkade klart och ibland slocknade nästan helt. Inga stegade beslutsamt fram till den första stugan och knackade på dörren. Ingen öppnade. Anna och Nils knackade
på dörrarna till de andra stugorna, men med samma resultat: inget svar. Inga stampade med foten på stugtrappan och fnyste: – Det är då höjden! Vi har åkt vilse så någon får lov att hjälpa oss att hitta vägen!
Inga drog upp dörren till stugan och steg in. Hon blev så förvånad att hon måste
gnugga sig i ögonen.
På golvet satt två barn och stirrade oavbrutet på en glasaktig sten som glödde av ett
blått ljus. De lade inte alls märke till att Inga, Nils och Anna kom in i rummet. Barnen såg väldigt bleka och frånvarande ut.
– Hej… blekansikten! Kan ni hjälpa oss att hitta vägen hem? ropade Inga. Barnen sa ingenting, utan glodde bara på den glödande stenen som om det var den
viktigaste saken i världen.
– Vad är det som är så märkvärdigt med den där klumpen, snäste Inga.
Men Anna tittade redan väldigt intresserat på stenen och svarade inte. Och till sist slutade Inga förundras över Annas beteende, för även hon började fascineras av stenen.
Hon fick lust att titta närmare på den. Och ännu närmare.
– Men vänta nu… det här är ju… i själva verket intressant… Inga och Anna hade säkert glott på den lysande grejen i evighet, om inte Reima hade klapprat in och knuffat mössan över ögonen på dem, bitit tag i ärmen och dragit ut
dem.
8
9
– Vi måste absolut släcka de där stenarna, sa Inga när de väl var ute. – Men hur? Barnen tittade villrådigt omkring sig. Nils föreslog: – Kanske det finns en fjärrkontroll till dem? – Jag vet inte, men vi tar reda på det, sa Inga. – Vi måste hitta en ledtråd.
10
Barnen kikade in i de övriga stugorna, undersökte tunnorna som någon lämnat på gården och kollade till och med igenom vedstapeln, men någon fjärrkontroll hittade de inte. Och inte heller någon ledtråd. – Vad är det egentligen för en ledtråd vi letar efter? frågade Anna. I samma ögonblick rusade en skräckslagen mus fram
Snömannen eller något annat monster. Inga höll på att kliva över dem när hon med ens insåg: – Snömannens spår! Fastän pappa sa att sådana inte finns. Men det måste vara så här spåren av Snömannen ser ut! Eller av något annat monster... Barnen började följa Snömannens spår och snart fick de syn på en figur i skogsbrynet. Det var en stor varelse
under en stuga, sprang ut i skogen och lämnade ett
klädd i en trasig, svart päls och säckväv. På sin svarta luva
gulligt pärlband av spår efter sig. Inga pekade på spåren:
hade den knutit ett par stora älghorn och bredvid den i
– Kanske de är vår ledtråd! Kom så följer vi dem! Musspåren löpte som ett långt band i snön och barnen följde dem ända till utkanten av byn. Där korsades
snön stod en hög lykta som lyste av en klart, blått sken. – Det där ser inte alls ut som Snömannen! Det måste alltså vara något annat monster, utbrast Inga.
musens pyttesmå spår av de enorma spåren efter
11
Figuren hörde henne och vände sig genast i riktning mot rösten och plirade med sina närsynta ögon. Den såg
Häxan Digihimputti försökte få fatt i Reima genom att
mest ut som en rynkig gumma, men mungiporna och
ta ett långt skutt, men renens klövar är gjorda för att röra
pannan var förvridna i en ilsken min.
sig i snö. Alltså kunde den lätt hoppa undan häxans nävar.
– Var det rösthen av ett barn jag hörde? Hur vågar du retha häxan Digihimputti? Barnen kurade ihop sig bakom en snödriva och Reima försökte se ut som en buske. – Kanske det är lyktan som är fjärrkontrollen, viskade Inga. – Vi måste släcka den på något vis… Reima, vi förleder häxans uppmärksamhet. Försök ni två släcka lyktan under tiden. Nils och Anna kröp iväg åt sidan i skydd av snödrivan.
Samtidigt rusade barnen från Bortaby fram för att släcka Digihimputtis lykta. Men de kom inte ens nära den, förrän deras knän blev mjuka och de kände sig förfärligt trötta. De satte sig i snön och gäspade. – Jag orkar inte hålla på med det här nu, jag vilar här en stund, sa Nils. – Samma här, ingen idé att jäkta, instämde Anna och slängde sig lojt på rygg. Nu var god råd dyra! Lyktan gjorde barnen trötta och
Inga tog av sig sin jacka, halsduk och mössa. Så klädde
lata, så den måste släckas. Då fick Inga en snilleblixt. Hon
hon halsduken och mössan på Reima och slängde jackan
grävde fram Goey ur sin ryggsäck och klappade i händerna
över renens rygg. Till sist visslade Inga gällt åt häxan.
tre gånger. Så uttalade hon de magiska orden:
– Fffft! Hallå, monster! Jag ger mig och kommer fram! Jag kan ändå inte komma undan dig. Samtidigt började Reima iklädd Ingas kläder gå mot häxan. Häxan plirade igen och spanade mot Reima. – Vilketh konsthigt barn du är! Varför titthar du inte på sthenarna, som de andra? – Jag gjorde det, men det var så tråkigt, ropade Inga där hon stod gömd. – Jag kom ut för att leka istället! – Veth du inte, din odåga, att häxan Digihimputti inte thål lekande och skratthande barn? Lek är fånigt och
12
skratth är äckligt! Arrr!
– Vakna, Goey, rör på dig! Gör nu exakt efter mig! Till slut nafsade sig Inga på båda armbågarna och i det samma vaknade Goey verkligen till liv och började upprepa Ingas rörelser. När Inga sprang på stället, trippade Goey med lätta steg över drivorna. När Inga hoppade, hoppade också Goey. Medan Digihimputti jagade Reima, styrde Inga Goey till lyktan. Väl framme öppnade Goey lyktans lucka och tryckte in en stor snöboll. Och lyktan slocknade med ett fräs och rykte förfärligt!
13
I samma ögonblick som lyktan slocknade, släcktes
stuvade Goey ner i ryggsäcken igen, drog på sig jackan och
stirrade på dem vaknade upp ur sin dvala. De gäspade,
rusade i full fart tillbaka till byn med de andra barnen.
sträckte på sig och märkte att det var en vacker vinterdag
Digihimputti skakade på sin släckta lykta, men den var
där ute. En efter en började de dra på sig ytterkläderna
dyblöt och helt förstörd. Häxan vrålade till och kastade
och gå ut på gården.
sig efter barnen med flera meter långa språng.
Också Anna och Nils, som förtrollats av lyktans ljus, piggnade till. Tur var det, för Digihimputti blev vansinnigt arg över att lampan hade släckts. Häxan morrade och spottade och viftade och fäktade! Den väste och fräste
14
och klöste i luften av ilska med sina knotiga fingrar. Inga
också stenarna som lyste i stugorna och barnen som
Inga, Reima och vännerna från Bortaby kom fram till stugorna och ropade till barnen på gården: – Spring iväg snabbt, häxan är oss i hälarna! Rädda sig den som kan!
I samma ögonblick kom Digihimputti brakandes från skogen. Det var för mycket för draghundarna som stack iväg för allt vad tygen höll. Det enda som återstod för barnen var att snabbt hoppa på en kälke, en pulka eller ett par skidor och åka utför backen som började vid utkanten av byn – och det med fart! Sluttningen var brant, men det fanns inte tid att vara rädd. Till och med Reima hoppade i förskräckelsen på en kälke och åkte utför backen efter Inga och Goey med vinden vinande kring hornen. Digihimputti tog två pulkor som stod vid en stuga och spände fast dem som skidor på sina enorma fötter. Häxan kastade sig utför backen efter barnen och nu följde ett verkligt störtlopp. Häxan kryssade mellan träden och flög över små gupp med jättelika hopp.
15
Men varje nedförsbacke har ett slut. Också den här sluttningen planade ut när den nådde dalen. Barnen hade fått ett försprång i backen, men häxans vrål hördes nu läskigt nära. – Vårt enda hopp är att klättra upp i ett träd, konstaterade Inga. Barnen började klättra upp i en enorm tall och lyssnade bekymrat på hur häxan kom allt närmare. Inga var den sista som skulle klänga sig upp. Hon tog tag i den nedersta grenen, men kände ett ryck i sin huva. Det var Reima. – Å nej, du kan ju inte klättra! Jag hjälper dig. Inga började knuffa på Reima bakifrån för att få upp renen i trädet, men det lyckades inte. Renar kan mycket och mångt, men hittills har inte en enda ren klättrat upp i ett träd. Det enda Inga till slut kunde göra var att krama om Reima med tårar i ögonen. – Reima, du måste fly! Spring iväg och hämta hjälp, så försöker vi hålla oss gömda i trädet. Reima sprang bort och Inga svingade sig upp i trädet med några raska tag. I samma ögonblick brakade Digihimputti på sina pulkskidor med en skräll in i trädet som barnen satt i och de lyckades med nöd och näppe klänga sig fast vid grenarna. Barnen och Reima betraktade skräckslagna den väldiga häxan som ruskade på huvudet under trädet. Men Digihimputti brast ut i skratt. Häxan skrattade så att magen hoppade och till och med mungiporna vände sig uppåt för första gången i dess liv. – Det var ju fanthastiskt! Barn, varför sitther ni och thrycker där i trädet? Vi thar och åker nerför igen! Jag har aldrig haft så här kul i hela mitth liv! Och så brast häxan på nytt ut i ett gapskratt så att hela den skogsbeklädda sluttningen ekade.
16
17
18
De hela slutade med att barnen och häxan Digihimputti åkte nerför backen hela resten av dagen. Häxan var så stark att den drog de minsta barnen uppför sluttningen i pulka. Även Reima hjälpte barnen att ta sig uppför backen. Digihimputti skrattade och skrattade så att den kiknade och kunde inte få nog av utförsåkning. Först när kvällen började skymma slutade de åka. Inga hade lärt sig av sin pappa hur man gör upp en lägereld i skogen, så strax fick de alla sätta sig runt elden för att värma sig och grilla korv. – Det här har varit en riktigt rolig dag, Digihimputti, sa Inga till slut när kvällen redan var långt liden. – Nu måste vi börja ta oss hemåt. Men vi kommer alldeles säkert tillbaka för att åka utförs med dig igen! – Jag börjar också vara ganska thrött! Gå iväg nu barn! Följ norrskeneths svans, den leder er thillbaka thill Hemmaby! Barnen vinkade farväl till Digihimputti och traskade i den riktning som norrskenets svans visade.
19
20
Inga, Reima, Goey och barnen från Bortaby vandrade och tittade på den vackra stjärnhimlen och pratade om dagens häftigaste åk i backen. Då hörde Inga ett brummande som hon skulle ha känt igen i sömnen: pappas snöskoter! Och hack i häl kom mamma på en annan skoter. Pappa stannade sin skoter intill Inga och lyfte upp henne i famnen. – Inga, var i hela friden har du varit? Inga var så glad att hon först inte fick ett ord ur sig, utan kramade bara pappa och sedan mamma. Även pappa var så lycklig att han inte ens grälade på Inga. – Nå, flicka lilla! Berätta nu var du har sysslat med den här gången! Mamma och jag har hållit på att förgås av oro! – Reima och jag gick vilse i snöstormen, men så vi fick skjuts av de här barnen från Bortaby... Och jag hittade till och med spår efter Snömannen, eller de var i själva verket spår efter ett annat monster som visade sig vara den jättetrevliga Digihimputti... Pappa rufsade Inga i håret. – Jaså, ni fick skjuts av de här barnen! Men det finns ju inga andra barn än du här! Och det finns ingen by som heter Bortaby. Och ingen Snöman, Inga älskling! Det var visst så att du somnade och drömde något spännande. Inga såg sig omkring och det fanns faktiskt inga barn där. Bara Reima och Goey, som blinkade åt henne ur ryggsäcken. Pappa skrattade åt Ingas historia, lyfte upp henne på snöskotern och hjälpte henne på med hjälmen. Så susade de iväg på skotern över de snöiga vidderna och genom skogen mot det trygga och varma hemmet.
21
22
Hemma lagade mamma ett rejält kvällsmål och varm choklad åt Inga. Och det smakade så gott! Inga rentav slukade den varma potatisen och såsen och berättade ivrigt om sitt äventyr, men mamma och pappa bara skakade på huvudet. Efter maten satte sig hela familjen i vardagsrummet där en varm och mysig brasa brann i den öppna spisen. – Inga, vill du titta på teve? Det kommer en tecknad film, sa pappa. Inga tittade på teven som gav ifrån sig ett lätt blåaktigt sken. – Jag tror jag är för trött. Och den lyser som de där stenarna... Mamma och pappa tittade förundrat på varandra. – Vilka stenar? Men Inga sov redan djupt framför brasan.
23
Flickan Inga bor långt uppe i norra Finland, vid foten av höga fjäll. En dag går Inga och hennes bästa vänner, renen Reima och Goey, vilse på fjället när de letar efter Snömannens spår. Det leder till ett fartfyllt äventyr genom snöiga skogar och byar som fallit i en ovanlig sömn. År 2017 firar Finland sitt 100-årsjubileum. Vi ville fira året med en berättelse som tar oss ut i den finska naturen, till Reimas rötter. Reimas kläder har designats för dessa förhållanden där finska barn vuxit upp genom tiderna. Den här lilla sagoboken är en hyllning till den nordiska livsstilen och glädjen i att röra sig utomhus. Vi fick ovärderlig hjälp av skidcentret Ruka och Visit Finland för att genomföra den förtrollande berättelsen, ta barnen ut i den vintriga naturen och arrangera aktiviteter. Vi vill framföra ett brasvarmt tack till våra samarbetspartners!