4 minute read

Nordenföreningen i Vasa – Vår regions nordiska roll

Text: Anders Fransén

För några år sedan kunde knappast någon i sin vildaste fantasi föreställa sig att man dagligen skulle bli lätt översvämmad av de utmaningar som följer i pandemins fotspår. Ekonomiska, sociala och kulturella tragedier och nederlag verkar hägra runt varje hörn. I dessa tider är det lätt att bli nedstämd eller att som lärare i historia till exempel dra paralleller till tiden kring första världskriget, då spanska sjukan antastade en redan tilltufsad mänsklighet.

Advertisement

Lika lätt är det att bli nostalgisk. Något som jag i viss mån hemfaller åt i denna text. Dock med den övergripande förhoppningen att som nybliven ordförande för Vasa lokalförening beskriva min relation till det nordiska. Men lika mycket ska detta inlägg tjäna syftet att belysa styrelsens ambitioner och en aktivare profilering i en region som på många sätt befinner sig i framkant.

1985 är ett år som många av er läsare säkert kommer ihåg av olika anledningar. Mina minnesbilder är lika med noll. Just detta år föddes jag i Göteborg, som första barn till två utvandrade österbottningar. Mina föräldrar hade likt många andra finländare följt strömmen västerut, en flyttningsrörelse underlättad av beslut om pass- och rörelsefrihet i Norden. Jakten på spänning, bättre levnadsstandard och kulturellt utbyte lade grunden till en mer än två årtionden lång arbetsvistelse. Mina föräldrars minnen och deras upplevelser från tiden i Sverige har varit ständigt närvarande under uppväxten, allt sedan flytten till Jakobstad och det att jag började grundskolan där i början av 1990-talet.

Från barndomstiden blir det ett rejält tidshopp till 2010. Då tillbringade jag och min flickvän – numera fru – ett halvår i Belgien, bosatta i Bryssel. För min del blev det arbetsorienterat internationellt utbyte med tydliga nordiska inslag. Bakgrunden till detta återfinns i att jag som lärarstuderande utförde min fältpraktik vid Skandinaviska skolan i Bryssel. Av den anledningen kom jag i daglig kontakt med ett nordiskt mikrokosmos i en av Europas mest internationella städer. Tilläggas bör att vi sedan inte enbart hade Syd- och Mellaneuropéer samlade runt det kollektiva matbordet på adressen Rue T’Kint 38, utan även andra finländare samt svenskar och danskar.

2012 markerar nästa milstolpe i denna berättelse om mina kopplingar till det nordiska. Platsen är New York City, på ett utbyte där jag och min fru studerade företagsekonomi vid Berkeley College. Den multinationella gemenskapen på colleget var berikande och full av lärdomar för oss unga studerande – som dessutom bodde i South Bronx, intill Yankee Stadium. Men precis som i den kulturella smältdegeln Bryssel fanns det nordiska alltjämt närvarande. Också nu i form nya bekantskaper via studierna, men även till följd av volontärverksamhet vid Finland Center Foundation.

Sedan min anställning vid Vasa övningsskola 2013 har jag medverkat i projekt som tangerat både nordism och internationalism i olika former. Det har handlat om skolprojekt där man till exempel utvärderat styrkorna i den finländska utbildningen, vinterbadat med belgare och samverkat med svenska och danska akademiker i olika sammanhang. Norska lärarkollegor ryms även med i denna kompott.

Jag är säkert inte den enda som har stora förväntningar på 2021. Året då åtgärder såsom massvaccinering ska mota pandemin i grind och föra oss bort från social distansering och munskydd. Kanske vi rentav kan föreställa oss en normalisering av tillvaro så småningom. En nygammal vardag med relationer, utbyten och skratt.

För Kvarkenregionens del utgör året på många sätt startskottet på en ny era och en uppväxling för nordisk samverkan och gränsöverskridande interaktion. Från och med i år kommer Aurora Botnia att vara en bekant syns både i Vasa stadsbild och ute till sjöss. Ett mer modernt och miljövänligt brobyggande över Kvarken inleds. I detta positiva kölvatten finns det stor potential för lokalföreningarna i regionen att utveckla sin verksamhet tillsammans, och med andra aktörer. Man får leta med ljus och lykta världen över för att hitta en lika stark nordisk integration och strukturer som befrämjar gränsöverskridande samarbete. Detta är EGTS-utnämningen en kvalitetsstämpel på.

Inom de närmaste åren hoppas jag att som styrelseordförande kunna sätta min prägel på verksamheten kopplad till lokalföreningen. I Vasaområdet finns redan många aktörer och ambitioner som rör sig i samma riktning. Som jag ser det är möjligheterna till synergieffekter goda; för goda att inte förvalta väl och med omtanke. Förhoppningen är att med styrelsens hjälp engagera föreningens medlemmar, genom att erbjuda både mervärde och ett varierande upplevelseutbud.

Redan nu förs diskussioner med olika parter i Vasatraken om hur lokalföreningen och dessa kan samverka för att stärka varandra och främja gemensamma målsättningar. Ett konkret exempel på sådant som befinner sig i planeringsskedet är Kvarkenfestivalen 2022 – ett tvåspråkigt och gratis kulturevenemang i Vasa. Andra ambitioner på dagordningen är att med lokal förankring främja folklig och kulturell samhörighet över nationsgränserna.

Oddsen för lyckade lösningar är goda så länge samarbetsviljan och det gemensamma goda står i fokus. Lite klassisk talkoanda, finländsk sisu och näring från svenska kanelbullar banar väg för hållbara nätverk och meningsfulla arrangemang. Med lika tydlig framtidsfokus som regionen som helhet hoppas jag de facto vi bryter mot det nordiska på en punkt. Att varken vi som förening eller alla andra regionala nordister nöjer oss med lagom då vår region har en unik möjlighet att förstärka sin nordiska roll. •