JUBILEUMS E S S Ä E R
Miljömedicinens utveckling vid Karolinska Institutet
Sten Orrenius, Essäist Anna Persson, Essäist
Miljömedicinens utveckling vid Karolinska Institutet Begreppet miljömedicin är tämligen modernt, men den miljömedicinska verksamheten är långt ifrån ny vid Karolinska Institutet. Faktum är att Institutet för miljömedicin (IMM) genom sin tidigaste föregångare, Statens institut för folkhälsan, var den första verksamheten att lokaliseras till vad som senare skulle bli KI Campus i Solna. Det här var 1941, men redan då insåg statsmakterna och KIs ledning nyttan av att samlokalisera den basala och den mer tillämpade forskningen inom hygienmedicinen - vilket var den dåvarande benämningen på vad som idag går under namnet miljömedicin. Folkhälsofrågan vid sekelskiftet
1941 – för drygt 60 år sedan – kan låta långt tillbaka, men det var redan i slutet av 1800-talet som den miljömedicinska historien i Sverige tog sin början. Då inleddes en snabb och omfattande industrialisering och urbanisering i landet, där faktorer som bättre bostäder och kostvanor samt förbättrade sanitära förhållanden med effektiva vatten- och avloppssystem gav en direkt positiv effekt på människors hälsa. Sjukdom och dödlighet i infektionssjukdomar minskade drastiskt och 1874 fick Sverige sin första hälsovårdsstadga, som bl.a. påbjöd hälsovårdsnämnder i samtliga städer. Även den samhällsstatistik som samlades in via Tabellverket, föregångaren till Statistiska centralbyrån/SCB, var till stor nytta när det gällde att identifiera olika hälsoproblem. Industrialiseringen medförde dock även negativa konsekvenser i form av ohälsosamma arbetsmiljöer och det är intressant att notera att miljömedicinens framväxt sker samtidigt som tillkomsten av flera andra myndigheter och institut inom folkhälsoområdet, såsom nuvarande Arbetsmiljöverket, Livsmedelsverket, Läkemedelsverket, Smittskyddsinstitutet och Rättsmedicinalverket. Samarbetet mellan olika universitet, allt oftare i form av internationella vetenskapliga konferenser, ledde till att kunskapen om kroppens olika funktioner ökade kraftigt och nya rön spreds till flera länder. Den förebyggande medicinen fick en egen disciplin genom Max von Pettenkofer (1818-1901) vid universitetet i München, som erhöll en lärostol i hygien år 1866. Sveriges första professur i hälsovårdslära tillsatte 1876 och sedan slutet av 1800-talet har ämnet ingått i läkarutbildningen.
Behovet av statliga medicinska laboratorier Under första hälften av 1900-talet företogs ett flertal utredningar och riksdagsdebatter rörande behovet av särskilda statliga laboratorier att bistå Medicinalstyrelsen i dess hälsovårdande arbete. Det dröjde dock till slutet av 1930-talet innan frågan om ett statligt institut för folkhälsan blev riktigt aktuell. Då blev behovet av att kunna utbilda socialhygieniska funktionärer i landet ett nytt argument i kampen för att få till stånd ett folkhälsoinstitut. Frågan om utbildningsansvar för ett sådant institut aktualiserade också behovet av egen forskning för att undervisningen skulle få tillräcklig kvalitet. Hygieninstitutet föreslogs därför organiseras så att det förutom utbildning även skulle lämnas utrymme för vetenskaplig forskning avseende förebyggande av sjukdom och ohälsa. Organisationen skulle vara anknuten till Medicinalstyrelsen, men med en självständig ställning som forskningsanstalt. Vikten av samverkan med Karolinska Institutet påtalades, då detta ansågs gynna de blivande läkarnas utbildning i hygien samt samarbete med andra institutioner i närbesläktade discipliner. 1936 kallades statssekreterare Wilhelm Björck, ingenjör Otto Cyrén, professor Göran Liljestrand, förste stadsläkare och medicine doktor Einar Rietz samt riksdagsledamoten redaktör Ivar Österström att som sakkunniga verkställa en utredning rörande inrättande av ett statens socialhygieniska institut. Som experter att biträda de sakkunniga utsågs laborator E.L. Abrahamsson, docent G.A. Rundberg samt professor C.A. Naeslund, samtliga från Karolinska Institutet. Utredningen för fram behovet av ett Institut för folkhälsan med inriktning på förebyggande åtgärder ägnade att bevara och förbättra folkhälsan.
Tre huvudsakliga verksamhetsområden prioriteras: - Allmän hygien, främst bostadshygien - Yrkeshygien - Födoämneshygien och livsmedel kontroll Inom dessa områden skulle forskning, utbildning samt stöd till Medicinalstyrelsen tillhandahållas. Dessutom skulle rådgivning ske till offentliga myndigheter, både statliga och kommunala. Här framkommer för första gången även förslaget om en samorganisation och samlokalisation med Karolinska Institutets hygieninstitution, med motiveringen att professorn i hygien skulle kunna fungera som ledare för institutets praktiska undersöknings- och forskningsuppgifter inom något av de nämnda huvudområdena. Karolinska Institutet var den första högskolan i landet att inrätta en speciell professur i hygien. Institutionen för hygien bildades på 1870-talet och var under lång tid förlagd till KIs lokaler på Hantverkargatan. Dessa var dock otillräckliga och 1930 års riksdag fattade ett principbeslut om nybyggnation på Norrbackaområdet vid Karolinska sjukhuset, men planerna försenades på grund av ändrade politiska och ekonomiska förhållanden i landet. Genom en samverkan mellan ett statligt folkhälsoinstitut och KIs hygieninstitution skulle dessutom den medicinska undervisningen beredas tillgång till ett omfattande praktiskt undersökningsmaterial samt ett nära samarbete med specialister inom den samhälleliga hygienen. De utbildningsinsatser som nämns är undervisning av medicine kandidater och tjänsteläkare, hälsovårdsfunktionärer, distriktssköterskor, samt kurser av mer tillfällig natur såsom fortsättningskurser för läkare och specialutbildningar. En viktig uppgift är även den s.k. hälsovårdspropagandan (upplysningsverksamhet) till allmänheten,
eftersom vunna erfarenheter visat att förebyggande av många sjukdomstillstånd sammanhänger med individens kunskaper och vilja att ta vara på sig själv. Inrättandet av ett Statens institut för folkhälsan beslutades av 1938 års riksdag, efter drygt 40 år av utredande och diskussioner, och betydligt senare än liknande institut i andra industrialiserade länder. Statens institut för folkhälsan Institutet föreslogs erhålla nya lokaler, lämpligt belägna i förhållande till samverkande institutioner och med möjlighet till expansion. En förläggning till Karolinska Institutet beslutades med motivering om samarbete med institutionen för hygien, tillgång till högskolebiblioteket samt bättre kommunikationer med Stockholms centralare delar. Frikostiga donationer från Rockefellerstiftelsen möjliggjorde byggandet av ändamålsenliga lokaler och införskaffandet av modern utrustning. Detta har nyligen uppmärksammats genom att den ursprungliga byggnadens föreläsningssal, efter restaurering, döpts till Rockefellersalen. De nya lokalerna för Statens institut för folkhälsan och Institutionen för hygien invigdes högtidligen den 20 oktober 1941 av Konung Gustav V. Övriga prominenta gäster var Kronprinsen, Kronprinsessan, Prins Carl, Prinsessan Ingeborg, Prins Eugen, samt Förenta Staternas Chargé d´Affaires i Stockholm, Mr W. Greene, representanter för riksdagen, överståthållaren, landshövdingen i Stockholms län, universitetskanslern, representanter för Karolinska Institutet och Stockholm stad - sammanlagt ett hundratal personer. Representanter från The Rockefeller Foundation hade inte möjlighet att närvara på grund av det pågående världskriget. Den nya byggnaden innehöll lokaler för
de tre verksamhetsfälten samt gemensamma lokaler för propaganda (hälsovårdsupplysning), statistik och ekonomisk förvaltning. Avdelningen för allmän hygien fungerade även som hygieninstitution vid Karolinska Institutet. Beräkningen av lokalbehovet skedde enligt beräkningsmodellen för KIs teoretiska institutioner, där en rumsenhet angavs till 16,75 kvm och där en professor erhöll 4 enheter, en laborator/avdelningsingenjör 2 enheter, assistenter 1 enhet samt varje laboratorium 4-8 enheter. Därtill kom utrymmen för lunchrum, bibliotek, föreläsningssal, djuravdelning, verkstäder, fotograferingslokaler samt museum. Totalt uppgick detta till 200 enheter för hela institutet (se ritningar). Den ungefärliga kostnaden beräknades till 1,775 tkr, varav Rockefeller Foundation bidrog med 200 000 dollar, d.v.s. omkring en miljon kronor. Det nya institutet organiserades i tre avdelningar inom huvudområdena allmänhygien, yrkeshygien och födoämneshygien och varje avdelning leddes av en tjänsteman i professors ställning. Karolinska Institutets professor i hygien blev föreståndare för den allmänhygieniska avdelningen, sedan 1966 benämnd den omgivningshygieniska avdelningen. Ernst Abrahamsson utsågs till institutets förste föreståndare och blev även avdelningschef för den födoämneshygieniska avdelningen. Avdelningschef för den allmänhygieniska avdelningen blev Carl Naeslund och för den yrkeshygieniska avdelningen Gerhard Rundberg. För det administrativa arbetet svarade en fristående administrativ sektion bestående av kansli, kameralkontor, skrivcentral, centralförråd och verkstäder. 1940-talet: Verksamheten präglas av kriget Vid tiden för institutets inrättande hade det andra världskriget pågått i ett par år och
även om Sverige var neutralt så blev verksamheten starkt påverkad av händelserna i omvärlden. I stor utsträckning användes det nybildade institutet som rådgivande myndighet för de statliga krisorgan som planerade landets försörjning med bl. a. drivmedel och livsmedel. Bristen på motorbränsle för bilar medförde en betydande användning av gengas, vilket ledde till ett stort antal fall av misstänkt koloxidförgiftning. Under perioden 1941-1947 utförde institutet nära 50 000 bestämningar av koloxid i blod. Under krigstiden använde sig vissa industrier av bensen, koldisulfid och klorerade kolväten i betydande omfattning, vilket också framkallade många förgiftningar som föranledde institutets insatser. Härutöver utfördes omfattande undersökningar rörande förgiftningar med arsenik, bly och nickel. Den allmänhygieniska avdelningen ägnade stor uppmärksamhet åt smittrisker med avloppsvatten från tuberkulossanatorier och epidemisjukhus samt olägenheter av flyg- och trafikbuller, varvid man försökte fastställa acceptabla bullernivåer för olika typer av bebyggelse. 1950-talet: Metalltoxikologin utvecklas Forskning om toxiciteten hos tungmetaller har en mycket lång tradition vid Statens institut för folkhälsan och hygieninstitutionen vid KI och under 1950-talet blev denna verksamhet världsledande under ledning av Lars Friberg. I slutet av 1940-talet påbörjade Friberg sina kliniskt-epidemiologiska och djurexperimentella arbeten om kadmiumförgiftning och kunde i en uppmärksammad avhandling 1950 visa på en inte tidigare känd yrkesrisk i form av lung- och njurskador i alkalisk ackumulatorindustri. Detta fynd följdes sedan upp av en lång serie arbeten inom både experimentell och epidemiologisk metallforskning, där framför allt kadmium, bly, kvicksilver och arsenik studerades.
Lars Friberg var en av den moderna arbets- och miljömedicinens förgrundsgestalter, både i Sverige och internationellt, och en mångårig ledare för den miljömedicinska verksamheten vid Karolinska Institutet. Född och uppvuxen i Malmö utbildade han sig till läkare vid Karolinska Institutet, där han disputerade 1950. Lars Friberg blev 1957 professor i allmän hälsovårdslära och chef för Institutionen för hygien vid Karolinska Institutet och Omgivningshygieniska avdelningen vid Statens institut för folkhälsan. Institutets forskning ledde till flera epokgörande upptäckter om tungmetallernas roll som hälsofarliga miljögifter och metallforskningen utvecklades snabbt till ett flaggskepp vid institutet. Med kreativitet, handlingskraft och analytisk förmåga utvecklade Lars Friberg under mer än ett halvt sekel den miljömedicinska forskningen, såväl inom Sverige som internationellt. Hans bidrag når kanske sin kanske starkaste manifestation genom att många av hans elever utvecklades till framgångsrika forskare inom miljömedicinen. Under lång tid var samtliga miljömedicinska professurer vid universiteten i landet besatta av forskare, som disputerat hos Lars Friberg. Flera av hans elever stannade dock kvar vid Karolinska Institutet och avancerade till ledande befattningar inom det miljömedicinska området, t ex Marie Vahter, Thomas Lindvall och Göran Pershagen. Lars Friberg pensionerades 1988, men fortsatte under många år med oförminskad aktivitet som professor emeritus. En av Lars Fribergs bestående insatser var att nära knyta samman forskning med riskbedömning för att säkerställa att hälsoriskbedömningarna blev av högsta vetenskapliga kvalitet och samtidigt initiera ändamålsenlig tillämpad forskning. Lars Friberg gick bort den 12 augusti 2006 vid 86 års ålder, men IMMs verksamhet präglas än idag av hans visioner.
1960-talet: Betydelsen av arv och miljö
1970-talet: Luftföroreningar
I början av 1960-talet kom forskare vid den allmänhygieniska avdelningen att intressera sig för frågan om arv kontra miljö. Den huvudsakliga frågeställningen gällde rökningens skadeeffekter och för att kunna studera hälsoeffekterna av rökning användes tvillingpar med olika rökvanor. Lars Friberg och Rune Cederlöf påbörjade upprättandet av ett rikstäckande register av tvillingpar omfattande 12 000 par av samkönade tvillingar över 40 år, där båda tvillingarna i paret levde. Registret döptes till Svenska Tvillingregistret och är i dag en världsberömd resurs vid Karolinska Institutet, numera omfattande ca 85 000 tvillingpar. Med tvillingregistret som bas har ett mycket stort antal studier genomförts inom en mängd skilda områden, såsom cancer, hjärt-kärlsjukdomar, diabetes, reumatism, allergi/astma och beteendestörningar.
På 1950- och 60-talen uppmärksammades luftföroreningar utomhus som ett hälsoproblem. Under smogkatastrofen i London 1952 avled under tre veckor omkring 4 000 personer. Vid Folkhälsan hade Per Camner specialiserat sig på partiklar och luftföroreningar, och genom hans insatser kunde WHO fastställa riktvärden för tolerabla koncentrationer av svaveldioxid och partiklar. Ett annat globalt problem var blyexponering via bilavgaser och även här gjorde institutet stora insatser för WHO, bland annat genom ett internationellt mätprogram, som koordinerades av Lars Friberg och Marie Vahter.
Under detta decennium genomfördes också vissa organisatoriska förändringar. År 1966 inrättades Arbetsmedicinska institutet, vilket övertog den yrkeshygieniska avdelningens uppgifter. Samma år bytte den Allmänhygieniska avdelningen namn till Omgivningshygieniska avdelningen.
Under 1970-talet började så föroreningar i inomhusluften att diskuteras som ett betydande hälsoproblem. Vid den Omgivningshygieniska avdelningen hade Thomas Lindvall tidigt påbörjat ett samarbete med Stockholms Universitet kring sensoriska effekter av inomhusluft. Detta samarbete skulle fortsätta i drygt 30 år och inrymma ett omfattande internationellt engagemang, inte minst i riskbedömningsfrågor. Trots en angelägen och aktiv verksamhet avvecklades Statens institut för folkhälsan vid utgången av 1971. Anledningen var inrättandet av Statens livsmedelsverk, som övertog institutets Födoämneshygieniska avdelning och dess ansvarsområde. Verksamheten vid Omgivningshygieniska avdelningen överfördes nu till Statens naturvårdsverk, där den fortsatte i oförminskad omfattning. Begreppet Statens institut för folkhälsan levde dock kvar länge inom KI genom att namnet fanns ingraverat på granitmuren vid Karolinska Institutets
huvudentré ända in på 1990-talet. Muren revs i samband med byggnationen av Nobel Forum och de tidigare murstenarna utgör nu grunden för Nobelbyggnaden. Här syns således fortfarande gravyren med Folkhälsans namn, påminnelse om miljömedicinens historia vid KI.
jöföroreningar vid SML och blev senare professor vid KI i detta ämne, innan han alltför tidigt avled år 1996.
1980-talet: Toxikologi, epidemiologi och internationell samverkan
ningar från SML blev bl.a. avgörande för det svenska beslutet att införa reglering av kadmium 1982. Forskningen vid SML omfattade även hälsorisker med luftföroreningar samt buller och i början av 1980-talet initierade SML, som då var ett s.k. Collaborating Centre inom WHO, ett världsomspännande mätprogram för miljöföroreningar - med människan i centrum. SMLs forskning och riskbedömning spelade också en avgörande roll för hälsoriskuppskattningarna inom de stora utredningarna Bilavgaskommittén (1983) och Cancerkommittén (1984).
Som framgår ovan kom Statens institut för folkhälsan och den Omgivningshygieniska avdelningen att ändra såväl organisationsform som huvudman flera gånger under sin 40-åriga tillvaro. För att skapa ett mera modernt och sammanhållet institut inrättades 1980 Statens miljömedicinska laboratorium (SML) med Lars Friberg som föreståndare och Socialstyrelsen som huvudman. Ansvarsområde, lokaler och anknytningen till KI blev desamma som gällt för den tidigare Omgivningshygieniska avdelningen, men forskningsområdet kom att ytterligare breddas. En enhet för toxikologi inrättades med Bo Holmstedt som enhetschef. Han ledde tidigare en forskargrupp i toxikologi vid Medicinska forskningsrådet, vilken 1979 ombildats till en institution för toxikologi vid KI. Bo Holmstedt blev därmed den förste professorn i detta ämne vid Karolinska Institutet. Hans forskningsområde var brett och innefattade såväl analytisk toxikologi som dioxiner och nervgifter och han var en av pionjärerna vid utvecklingen av masspektrometrin vid KI. Bo Holmstedts tidigare elev, Ulf Ahlborg, hade redan byggt upp en framgångsrik forskargrupp inom området organiska mil-
Den metalltoxikologiska forskningen fördes framgångsrikt vidare under Marie Vahters ledning och hälsoriskbedöm-
Samtidigt som den toxikologiska forskningen utvecklades vid SML under 1980-talet, förstärktes även den epidemiologiska sidan av verksamheten. Så rekryterades t.ex. Anders Ahlbom från Institutionen för socialmedicin vid Huddinge sjukhus till SML, där han bl.a. kom att starta sin framgångsrika forskning rörande riskfaktorer för hjärntumörer. Han kom också att utveckla den epidemiologiska metodiken – såväl nationellt som internationellt – genom bl.a. omfattande utbildningsinsatser. Inom den epidemiologiska verksamheten fanns sedan tidigare Göran Pershagen, tidigare elev till Lars Friberg som via stu-
dier av arsenik börjat intressera sig för riskfaktorer för lungcancer såsom rökning, miljötobaksrök och radon. Här kombinerades en stark forskning med en direkt til�lämpbar riskbedömning, till stor nytta för både institutets avnämarmyndigheter och internationella organ. 1988 pensionerades Lars Friberg och efterträddes av Sten Orrenius som föreståndare för SML. Han var tidigare professor i rättsmedicin vid Karolinska Institutet, men hade 1984 efterträtt Bo Holmstedt som professor i toxikologi och prefekt för institutionen med samma namn. Härigenom breddades SMLs forskning med ett spektrum av frågeställningar inriktade mot att söka klarlägga mekanismer för toxiska effekter av kemiska ämnen på celler och vävnader samt hur organismen försvarar sig mot cell- och vävnadsskador. Innan Lars Friberg pensionerades som föreståndare för SML, initierades på hans förslag en utredning rörande SMLs framtida organisation och huvudmannaskap. Utredningen utfördes av Statskontoret, vars huvudförslag blev att SML skulle organiseras som en ”särskild inrättning” vid Karolinska Institutet med bibehållande av sitt ansvarsområde som statligt institut inom miljömedicinen. Socialstyrelsen skulle inte längre vara dess huvudman, men skulle tillsätta ordförandeposten i den styrelse
som skulle inrättas. Förslaget fick blandat mottagande av remissinstanserna, men regeringen följde Statskontorets huvudförslag. Det nya institutets namn blev Institutet för miljömedicin och Sten Orrenius dess första föreståndare. Sten Orrenius var ett aktat namn inom KI, i kraft av såväl en framgångsrik forskning som ett aktivt deltagande i fakultetsarbetet, bl.a. som dekanus för den medicinska fakulteten under åren 1980-87. Under hans ledning och i den nya rollen som ”särskild inrättning” vid Karolinska Institutet genomgick IMM ett slutligt införlivande med KI, dock med bibehållande av sin egen instruktion för verksamhet och organisation. 1990-talet: IMM utvecklas och blir en storinstitution vid KI samt får nya lokaler Början av 1990-talet kännetecknas för KIs del av en strävan att minska det stora antalet institutioner genom att bilda större enheter samt, delvis som en följd härav, en omfattande nybyggnation. Två utredningar, KI 90 och KI 93, ledde till att IMM kom att bilda en gemensam institution vid KI tillsammans med institutionerna för hygien och toxikologi. Den långvariga symbiosen mellan dessa enheter hade nu lett till en naturlig sammanslagning. IMM behöll sin roll som nationellt institut för miljömedicin med egen styrelse och föreståndare, även om det hitintills alltid varit personunion mellan den befattningen och uppdraget som prefekt för institutionen (Sten Orrenius 1988 - 1999, Göran Pershagen 2000 - 2008 och Anders Ahlbom 2009 - ). Samtidigt med de organisatoriska förändringarna blev pro-
blemet med att verksamheten var förlagd till lokaler i olika byggnader, vilka var långt ifrån ändamålsenliga, alltmer besvärande. Olika alternativa lösningar diskuterades, bl.a. en flytt till Huddinge sjukhus, men så småningom bestämdes att IMM skulle få sitt lokalbehov tillgodosett i det planerade Scheelelaboratoriet tillsammans med Institutionen för medicinsk biokemi och biofysik (MBB). Scheelelaboratoriet fick en central placering på KI Campus i Solna, granne med den byggnad som uppfördes för Institutet för folkhälsan över 50 år tidigare. 1997 flyttade IMM in i de nybyggda lokalerna, som högtidligen invigdes av Drottning Silvia.
gan i nära samverkan med denna forskning. Också undervisningen drog fördelar härav. Kursverksamhet i epidemiologi och miljömedicin har alltid pågått vid IMM, liksom medverkan i olika delar av läkarutbildningen. I och med samgåendet med Institutionen för toxikologi övertogs också ansvaret för den tvååriga toxikologutbildningen (80 poäng). Denna startades i mera blygsam omfattning vid KI redan 1973 och har nyligen omvandlats till en s.k. Masterutbildning. Under dessa år har Toxikologutbildningen vid KI svarat för utbildningen av flertalet i landet nu verksamma toxikologer.
Lokalbehovet var nu väl tillgodosett och möjliggjorde en expansion av verksamheten med rekrytering av nya forskargrupper. En stor och aktiv grupp inom molekylär toxikologi under ledning av Magnus Ingelman-Sundberg kunde rekryteras från MBB och förde med sig nya cell-och molekylärbiologiska metoder till IMM, som blev till glädje också för den pågående epidemiologiska och toxikologiska forskningen. Orrenius forskargrupp hade under tiden vuxit och studierna av mekanismer för kemisk toxicitet utökats med forskning rörande regleringen av s.k. programmerad celldöd (apoptos), som kom att röna stor internationell uppmärksamhet.
2000-talet: KI satsar på folkhälsovetenskaperna
Andra forskningsområden kunde också förstärkas under detta decennium. Ulf de Faire blev professor i hjärt- och kärlepidemiologi vid IMM och Sven-Erik Dahlén rekryterades från Institutionen för fysiologi/ farmakologi som ny professor i astma- och allergiforskning och byggde upp en stor och expanderande verksamhet vid IMM. Sven-Erik Dahlén var även en av initiativtagarna till, och senare föreståndare för Centrum för allergiforskning. Samtidigt som forskningen breddades och utvecklades kunde IMM stärka sin position som nationellt miljömedicinskt expertor-
Samverkan mellan forskare vid SML/IMM och andra universitetsinstitutioner och forskningsinstitut har alltid varit aktiv och mångfacetterad. Detta har inte minst gällt forskare vid dåvarande Arbetslivsinstitutet (ALI). Det var därför naturligt att en diskussion om överförande av delar av ALIs forskningsverksamhet till IMM kom igång tidigt. Denna ledde till att flera aktiva fors-
kargrupper inom miljö- och arbetsmedicin vid ALI under ledning av Johan Högberg, Agneta Rannug och senare även Gunnar Johanson och Kjell Larsson fick sin fortsatta verksamhet förlagd till IMM, där de kom att utgöra ett värdefullt tillskott till såväl forsknings- som utredningsverksamheten. Senare har en motsvarande förstärkning skett inom den epidemiologiska verksamheten genom rekryteringen av Alicja Wolk och hennes framgångsrika forskargrupp inom nutritionsepidemiologi till IMM. Även om integreringen med Karolinska Institutet gått mycket långt, har IMM i vissa avseenden ändå betraktats som något av en främmande fågel inom KI. Till dels hänger detta samman med IMMs roll som nationellt expertorgan inom sitt område samt att många av institutets forskare även är verksamma inom den miljömedicinska
riskbedömningen. Trots detta visade sig IMM vara en av de vetenskapligt mest produktiva institutionerna, då Karolinska Institutet påbörjade sina bibliometriska analyser. Dessa har genomförts vid två tillfällen (2005 och 2009) och vid båda dessa har IMM legat högst av samtliga KI-institutioner vad gäller citeringsmåttet ”Crown factor” och bland de tre främsta vad gäller antalet publikationer. Det är därför ingen tvekan om att forskningen vid IMM är såväl produktiv som av hög kvalitet. Karolinska Institutets intresse och engagemang inom folkhälsovetenskaperna har också ökat under senare år och 2009 invigdes en ny Folkhälsoakademi i samband med att flera forskargrupper inom bl.a. arbets- och miljömedicin fördes över från Stockholms läns landsting till KI. Framtiden ser därför ljus ut för såväl IMM som svensk miljömedicin.
Sten Orrenius, Essäist Anna Persson, Essäist Sten Orrenius, professor em. i toxikologi, Institutet för miljömedicin
Anna Persson, informatör/avdelningsdirektör vid Institutet för miljömedicin
Sten Orrenius studerade medicin vid Karolinska Institutet och blev leg läkare 1967. Han disputerade 1965 inom ämnesområdet cellbiologi. 1971 blev han professor i rättsmedicin vid Karolinska Institutet och 1984 utnämndes han till professor i toxikologi. Under åren 1983-1990 var Sten Orrenius dekanus för den medicinska fakulteten och 1988-1999 föreståndare för Institutet för miljömedicin. Hans forskning har under senare år främst rört molekylära mekanismer för toxisk cellskada och celldöd, däribland den medicinska betydelsen av s.k. apoptotisk celldöd vid utvecklingen av bl.a. typ 1 diabetes och neurodegenerativa sjukdomar. Sten Orrenius har erhållit ett flertal hedersdoktorat och är ledamot av Kgl Vetenskapsakademien och Institute of Medicine of the National Academy of Sciences, USA.
Anna Persson har en fil.kand. i kommunikationskunskap och statsvetenskap. Hon anställdes vid KI 1990, som informatör vid Institutet för miljömedicin och har genom åren utvecklat IMMs informationssekretariat till en aktiv och utåtriktad verksamhet. Att arbeta som informatör vid IMM klassar hon som ”världens roligaste arbete”, då det dagligen erbjuder utmaningar, utveckling och variation, samt ständig stimulans i form av begåvade och engagerade kollegor.