kronika_jacke_sjodin_allehanda.se_okt_2011

Klackarna i taket!

Jag kan tänka mig att vanliga kåsörer delvis ägnar delar av sin lediga tid åt att klura ut nya ämnen att kåsera om.

De betraktar sin omgivning, fångar vardagshändelser, vänder och vrider på dem och skriver sedan ett kåseri utifrån detta. Så behöver inte jag arbeta. Ämnena kommer till mig ändå!

Som när jag körde in i p-huset med takboxen på minibussens tak...

Nej då, jag glömde inte bort att jag hade den. Absolut inte. Jag var bara lite sen till en träff, styrde buss med takbox mot ett p-hus i centrala Uppsala, körde halvvägs in genom porten, läste “fri höjd 1,9 meter”.

Jag klev då faktiskt ur bilen och kollade att bil med box gick in genom porten, och jag konstaterade att jag hade åtminstone 30 centimeter till godo och rullade glatt ner. Men halvvägs nere i p-huset kom en skarp nivåsänkning ovanför mig, som en klack i taket, och jag tänkte: "Hm. Det där ser lite lågt ut!" Så jag körde långsamt framåt, och när jag passerar klacken, så hörs det omisskänneliga skrapande ljud som uppstår när p-hustak gnids mot takbox!

Jag kom i alla fall förbi, blickade längre ner och såg en klack till.

Ytterligare en nivåsänkning! Och jag insåg att jag förstås inte hade en chans att komma in där. I samma stund insåg jag att jag själv är 1,9 meter lång, och att bil med takbox måste vara minst 2,3 meter! Samt att den angivna frihöjden utanför förstås inte gäller portens höjd, utan lägstanivån nere i p-huset. (Jag insåg en sak till just i denna stund – att jag borde lobotomeras!) Jag förstod att det nu inte fanns något annat att göra än att vinka rödkindat till bilarna bakom och börja backa ut med skamset pulserande tinningar.

Men det var inte så enkelt som jag trodde. För en takbox har en elakartad form, när det gäller just den här typen av problem. Den är strömlinjeformad och blir högre ju längre bak på boxen man kommer, och längst bak slutar den tvärt med en platt vägg. Så när jag backade mot klacken i tacket, så kom det inget milt skrapande.

Det kom ett tydligt “dunk” som förkunnade att jag inte kunde backa mer. Och ner kunde jag alltså inte köra. Jag satt fast! Jag hade plomberat ett p-hus i Uppsala! För tid och evighet!

Den kloke (som aldrig hade hamnat i den här situationen) skulle i det läget kliva ut och börja skruva bort takboxen. Men sådant tar ju tid.

Jag ville ut ur situationen, samt p-huset, fortast möjligt. Så i den stunden tänkte jag, med äkta sjödinsk logik: “Om det blev ett lätt skrap när jag körde in, så måste det ju bli ett lätt skrap när jag backar ut!"

Och så tog jag fart...

Det kom inget skrap. Istället kom ett dånande KRASCH-BANG-POW från biltaket, och jag får plötsligt se hur min takbox, inklusive bägge takräcken, kommer glidande nedför framrutan, skrapar sig över motorhuven och slår i p-husets golv med ett öronbedövande brak.

Därefter kunde jag fritt köra ned i p-huset. (Det var bara att undvika glasfibersplittret.)

Och jag gladde mig då åt att jag är kåsör! Så att jag, till skillnad från många andra, kan ha en viss glädje av den här typen av händelser.

VECKANS UTDELNING...

Fysik: Den som tillverkar dammsugarpåsar som passar alla modeller.

Kemi: Den som förhindrar att mannagryngröt att bränns fast.

Medicin: Den som kan berätta varför män har bröstvårtor.

Ekonomi: Den som förklarar hur miljoner kan få svälta på Afrikas Horn samtidigt som idrottsmän får en miljard kronor på ett treårskontrakt.

Litteratur: Går till en lönnfet, tunnhårig kåsör som önskar vara anonym.

JACKE SJÖDIN Krönikör i: http://allehanda.se/start/kronikor/1.3975386-klackarna-i-taket-