Jacke_kronika_allehanda.se_24_mars_2011

En biopremiär i vår – Vi går aldrig på bio nu för tiden.

Det är en klassisk replik, utslungad av någon trött småbarnsförälder som mellan vällingvispandet och stjärttorkandet plötsligt slås av hur saker och ting förändras i de olika livsfaserna.

Och det är förstås sant. Förr sprang man på bio allt som oftast. Ibland till och med på krogen.

Numera är besöken på barnakuten mycket vanligare än biobesöken.

Men i veckan fick jag faktiskt chansen att se film ändå, för första gången på väldigt länge. Fast tyvärr var det ingen särskilt bra film. Den var rätt tråkig och enformig och lite småäcklig, faktiskt.

Det var en film som föreställde mina egna stämband.

Filmfotografen var en jovialisk ung man i vit rock. Hans filmstudio var karg och steril. Han presenterade sig artigt (vi kan kalla honom Sven Nykvist), tryckte ned mig i en stol, tog sedan tag i min tunga, drog ut den ungefär en halvmeter, (ett tag trodde jag att han skulle riva av den mot den tandade kanten) och sedan stoppade han sin Hasselbladare i svalget på mig. I nästa stund bad han mig säga "iiii", vilket med tungan utsträckt är ungefär lika enkelt som att säga "ecklesiastikminister" med stängd mun. Filmen enda replik blev alltså inget "iiii" utan istället något som mera lät som "gläääärrg", inte olikt det rossliga läte som monstret i Alienfilmerna utslungar innan han dödar sina offer. (Nykvist klarade sig dock, kan jag meddela.) Och så rullade kameran. Sven Nykvist letade vinklar, zoomade, vek undan för allt från böljande tungrot till plötsliga gutturala hostningar från huvudrollsinnehavaren. Och redan efter ett par tagningar var filmen klar att premiärvisas. Nykvist drog ut sin Hasselbladare med ett slurpande läte, jag vände på stolen, satte mig tillrätta, spanade förgäves efter popcorn och läsk, och så gick ljuset ner och filmen startade.

Och det började rätt spännande och suggestivt med ett trevande i en mörk, slipprig grotta, där röda strimmor efter grottväggarna och ett dovt, olycksbådande "gläääärrg" gav kalla kårar efter ryggraden. Men spänningen föll platt när det visade sig att målet med trevandet var ett par slemmiga, vita gardiner som öppnades och stängdes i en väldig fart. Långtråkigt, enformigt och rätt motbjudande om ni frågar mig. Därefter backade vi kvickt ut ur grottan igen, filmen var slut, ljuset gick upp, och eftertexterna började rulla.

Recension: Film: Det sjunde gomseglet.

Omdöme: Filmen inleds spännande och lockande, och den har ett intressant och innovativt bildspråk.

Ljudkvalitén är inte den bästa, och replikföringen lämnar en del i övrigt att önska. Dessutom har filmen tyvärr en kraftig temposvacka i mitten, och efter det orkar den inte riktigt hämta sig. Så trots ett berömvärt försök, och trots fotograf Sven Nykvists bokstavligt talat halsbrytande foto, så når "Det sjunde gomseglet" aldrig några cineastiska höjder.

Betyg: Två Stämband.

Veckans sågning När Lasse Eriksson dog på scenen i vår föreställning Fyra Lyckliga Män, ringde Expressen efter 56 minuter.

Klockan var då 22.36. Jag bad dem återkomma nästa dag. De sa att de förstod. Sedan ringde de kl 22.50, kl 23.36, kl 00.10, kl 02.04. Och de ringde och väckte en massa kändiskollegor till Lasse, och de ringde Lasses familj.

Jag har inte köpt en kvällstidning på över 10 år. Och jag kommer aldrig att göra det!

Artikel ur: http://allehanda.se/start/kronikor/1.2883792-en-biopremiar-i-var