BAFFIN ISLAND - PIONJÄREXPEDITION I ARKTISKA KANADA
www.expedi�onsresor.se
BAFFIN ISLAND PIONJÄREXPEDITION I ARKTISKA KANADA
UT PÅ ÄVENTYR På Arlandas utrikesterminal var det full fart som vanligt, men för några av oss var inte den kommande resan någon vanlig semester eller affärsresa. Det som väntade oss var något unikt, en pionjärresa �ll Baffin Island. Idén a� ta sig dit hade Anders pratat med Ola Skinnarmo om, ark�ska Kanada var en plats han all�d hade velat besöka. Via Zürich tog vi oss �ll Montreal och e�er e� antal �mmar i lu�en närmade vi oss �ll slut vårt mål. Vid inflygningen såg man klart och tydligt a� denna stad �ll stor del livnär sig på gruvnäring då stora dagbro� samsades med bebyggelsen i staden.
På plats i Montreal fanns redan två av deltagarna och �llsammans med dem passade vi på a� äta en rik�gt god middag på en av Montreals bästa krogar. Det sägs ju a� en äventyrare ska vara stark, glad och lite fet och därför passade vi på a� äta rejält med bearnaisesås �ll våra enorma stekar. Redan i Montreal var det rejält kallt, men det var ingen�ng i jämförelse med den kyla som väntade oss längre norrut i landet.
MOT NORD E�er en rejäl frukost tog vi oss dagen därpå �llbaka �ll flygplatsen för a� flyga vidare norrut. A� Kanada är e� enormt stort land blev vi varse om då flygturen �ll Iqaluit och Baffin Island varade e� antal �mmar. Ombord på flygplanet fanns en och annan turist, men mestadels urinvånare, inuiter. När vi klev av planet kände vi direkt a� det var rejält kallt, här var det verkligen myggfri�! Det visade sig a� det högtryck med iskall polarlu� som vanligtvis ligger parkerad över Nordpolen i år hade glidit ner över Baffin Island och västra Grönland. Sedan i början av december hade det varit minst minus 30 grader kallt varje dag. För �dsperioden normala temperaturen runt minus 10 grader skulle vi inte få se röken av under vår vistelse här.
Tillsammans med vår lokala samarbetspartner blev vi skjutsade �ll Hotel Ar�c där vi checkade in. Iqaluit var �digare en amerikansk militärbas, men togs för e� antal år sedan över av kanadensarna. Även om byn är liten är den i högsta grad civiliserad och hotellrummen var fina. E�er lunch tog vi på oss alla våra varma underställ och varma tröjor samt komple�erade med rejäla skoterplagg som vi få� låna på plats. Vi gav oss ner �ll havsisen för a� bekanta oss med skotrarna och köra en liten sväng. Vi fick också träffa de två inuiterna som skulle agera vägvisare under våra dagar ute i vildmarken. Det var nu inte bara kallt utan dessutom rejält blåsigt. Så trots a� vi hade heltäckande integral hjälmar med visir fick flera av oss känningar av den extrema kylfaktor under den lilla tur vi tog. Vi insåg a� här måste komple�eras med lite ansiktsskydd så vi gav oss ut på byn för a� handla. E�er en god middag somnade vi som stockar och såg fram emot a� ge oss iväg på e� rik�gt äventyr dagen därpå.
ISKALL VILDMARK Tyvärr visade det sig blåsa än mer än �digare. A� ge sig ut i extrem ark�sk vildmark under omständigheter som de�a är inte bara farligt utan dumdris�gt så därför bestämde vi oss för a� avvakta avfärden. Lyckligtvis avtog vinden och när vi dagen därpå gav oss iväg kände vi oss verkligen redo. Vädret var nu betydligt bä�re även om det var svinkallt. I och med a� vi nu hade förlorat en del �d, men även på grund av det dåliga snöläget hade vi justerat planerna lite och istället för a� ta oss norröver �ll Pangnirtung hade vi bestämt oss för a� ta oss �ll Kimmiru�. Vi tog oss ut på havsisen och e�er någon �mmes färd nådde vi öppet va�en. Vid Baffin Island är nämligen �dsva�net ca 10 meter och de�a gör a� det blir extremt strömt i sunden mellan öarna. Därav det öppna va�net och vikten av a� verkligen veta vart man kan och inte kan köra.
Våra vägvisare ledde oss med van hand ut i vildmarken. Just på grund av �dsva�en skillnaden var isen extremt svårforcerad närmast land och de ca 15 milen bort �ll Kimmirut såg mer eller omöjlig ut a� nå då områden med skruvis vallar skilde havsisen med fastlandet. Inuiterna tvekade och trodde inte a� det skulle vara möjligt, men vi stod på oss och vägrade ge upp. Till slut hade vi med hjälp av isspe� och spadar lyckats få �ll en väg genom iskaoset. Men även på torra land visade det sig vara rik�gt svår teknisk körning som väntade. Leden gick upp genom e� antal raviner och just på grund av det dåliga snöläget var dessa svåra a� forcera. E�er mycket möda och stort besvär lyckades vi komma in i öns inre delar där körningen var lä�are. Vid en liten raststuga slog vi läger för na�en. I den minimala stugan �llreddes en god middag och vi firade a� vi var på väg med en liten whiskeyhu� som Eric bjöd på. Pga. a� stugan var så liten fick endast tre personer plats i den och de andra fick snällt sova utomhus i tälten vi hade med oss. Na�himlen blev stjärnklar och därmed också rik�gt kall, men de flesta av oss sov go� i sovsäckarnas rela�va värme.
FRAMÅT Vi vaknade �digt på morgonen och kylan höll hela området i e� järngrepp, tyvärr visade det sig a� sovsäckarna vi få� låna på plats inte var de allra bästa så vissa av oss hade frusit en hel del under na�en. Det bästa sä�et a� få värmen åter i kroppen är a� röra på sig och Ulf tog täten när vi vandrade fram och �llbaka och �ll slut så hade vi både värme i kroppen och frukost i magen. Färden fortsa�e, men det skulle visa sig a� terrängen var mer teknisk än vi tro� från början. A� de flesta skotrarna drog på rejält stora skoterslädar gjorde inte saken bä�re. Ibland körde vi fast och fick jobba och slita �llsammans för a� med gemensamma kra�er ta oss vidare. Vid lunch var vi for�arande lite osäkra på om vi skulle ro projektet i hamn eller inte, men e�er en stärkande Skinnarmo Pasta Carbonara valde vi givetvis a� fortsä�a färden västerut.
Mil för mil och �mme för �mme avverkades och �ll slut lyckades vi komma fram �ll en större stuga där vi slog läger för na�en. Stämningen steg i takt med a� stugans kabin gjorde den varm och skön. Alla frusna fingrar och tår var snart e� minne blo�. E�er en god middag och några små klunkar konjak var det dags a� gå och lägga sig. Men innan vi somnade skådade vi e� vackert norrsken som dansade över himlavalvet.
KIMMIRUT Trots a� vi låg skavfö�ers på en jä�elik brits sov alla lugnt och skönt hela na�en. Alla var peppade och glada när vi gav oss iväg dagen därpå. Förhoppningsvis skulle vi nå fram �ll den pärla av civilisa�on som Kimmiru� är. Vädret var idag kanon och körningen enkel.
På e�ermiddagen siktade vi havet och tog oss in i den lilla inuitbyn. Trots a� byn ligger i väglöst land fanns det en hel del bilar och likt många andra liknande byar i Ark�s fanns e� större hus med såväl bu�k, samlingslokal som hotell. Hotellets värdinna visade sig vara en glad och härlig dam och strax hade vi alla checkat in samt njöt av god mat som en skön dusch.
Våra vägvisare träffade på några vänner och det bestämdes dagen därpå a� vi skulle ge oss ut �llsammans med de andra inuiterna på jakt längs havsiskanten. Men som en uppvärmning inför de�a gav vi oss själva ut på fiske. Först trodde vi a� det bara var en skröna som inuiterna berä�ade för a� lura oss, men det visade sig mycket rik�gt vara sant. I en av sjöarna som låg en bit in på land fanns det mycket rik�gt sötva�entorsk. Dessa torskar hade vid landhöjningen fångats kvar i det som nu var en stor sjö och hade genom årtusenden vant sig vid sötva�net. Tävlingsdjävulen slog sina klor i oss alla och en frene�sk fisketävling utbröt. Chris�an lyckades med konststycket a� både få den största och den minsta fisken och korades �ll slut som vinnare. Väl �llbaka på hotellet charmade Anders och Chris�an kökets personal och �ll middag serverades nyfångad torsk med skirat smör och kokt pota�s. Rik�gt, rik�gt go�.
JAKT E�er en skön sovmorgon gav vi oss dagen därpå ut med inuiterna på havsisen. E�er a� de visat oss gamla boplatser från förr var det dags a� köra ut mot öppet va�en. Långt, långt ute �ll havs träffade vi på en grupp jägare som stod och spanade ut över va�net. Vi kunde med egna ögon se a� de�a verkligen var en djurrik plats. Såväl valross som späckhuggare siktades, men �ll förtret för inuiterna och �ll lycka för turisterna var de allt för långt ifrån iskanten. Till slut gav vi oss �llbaka �ll civilisa�onen och ännu en god middag avnjöts i hotellets ombonade värme. Då det var söndag och därmed spri�örbud i byn innebar det a� vi fick dricka Coca Cola �ll middagen. Vilken tur a� vi hade med oss Tommy som kunde smyga ner lite whiskey i våra tomma burkar.
ÅTER TILL IQALUIT Det var nu dags a� ta sig �llbaka mot Iqaluit. Vädret var vackert och vi satsade på a� ta oss �llbaka hela vägen, ca 20 mil på bara en dag. Därför gav vi oss iväg �digt och körde på för full fart. Även om det skulle visa sig vara lä�are a� sig �llbaka var det långt ifrån problemfri�. Halvvägs visade det sig a� den branta backe vi med hjärtat i halsgropen kört nedför skulle visa sig vara en rejäl utmaning a� ta sig uppför, men skam den som ger sig. Med hjälp av inuiternas och Dans skicklighet hade vi i sky�eltrafik få� upp alla tunga kälkar.
Färden fortsa�e sedan och med rysningar längs med ryggraden passerade vi e�er några �mmar tältplatsen där vi dagar �digare hade tältat under kyliga förhållanden. När dagen led mot si� slut var vi äntligen �llbaka i Iqaluit och de�a firades med dubbla middagar. Det visade sig inte vara möjligt a� beställa öl i baren utan a� äta någon�ng �ll, men de�a var ingen�ng vi gnällde över utan såväl dryck som mat inmundigades i stora mängder.
När vi dagen därpå avslutade äventyret på Iqaluits finaste restaurang var alla rörande överens om a� de�a troligtvis hade varit den kallaste och tuffaste strapats de någonsin varit med om. Men trots det hade alla få� uppleva e� posi�vt och härligt äventyr som skulle finnas med oss för evigt.
BAFFIN ISLAND - PIONJÄREXPEDITION I ARKTISKA KANADA
www.expedi�onsresor.se
BAFFIN ISLAND PIONJÄREXPEDITION I ARKTISKA KANADA