1 SIGFRIDSSON - SED SE TIDEN

Page 1



1 SIGFRIDSSON

SED SE TIDEN

TRYCK 1 GOTSALA 47 FOTOGRAFIER AV 1 SIGFRIDSSON ALLA RÄTTIGHETER 1 SIGFRIDSSON ISBN 978-91-983087-1-6 TRYCKT UPPLAGA

ISBN 978-91-983087-0-9 E-BOK



I ETT TIDLÖST Klarvaken. Tar över gryningen, sparkar runt nere i strandbrinkens sand ― urskiljer en grålada stå bland sommarens ruiner Stiger upp på kanten till en ännu sovande stenbro när en liten forsärla flyr iväg med ett slocknat skri; nästan ohörbar i vårt samtycke till tysta vindkast (Det sårar att vara så bottenlöst utsatt för misstro.)

Det skär till hårt i min inblick. Trist. Är en alltför lättsårad; en inåtvänd snarstucken, lurad till att träna mig balanserad; plågas hudlöst, vara en sårbar och samtidigt undvika hårda sårnader (Har alla såren kvar och nattar min fägringsdröm igen.)

Har ovårdat mig till att komma ner till andras likhet; att envist sättas på undantag som en okänd egenhet Men…, det ena ger ändå det sista ― In till ett olöst (Var kvar i en sent lagd höst, i ett nyckfullt ― I ett tidlöst.)

Äntligen hugger smärtan klart. Det är sent. Gitter inte gräva mer i murknat trä nu.

Klarvaken.


INNAN SKÖNHETEN DÖR Där trädan låg tillgänglig i åratal gnistrade kallaste nattstenar; kallar inne i hultens snötäckta mörker innan natten växte all sin frost klar Åskådar kvarlevorna sänkta ner i blodet. (Mina intensiva dubbla blickar skvallrande om tidigare liven, minnes övertydligaste spåren.)

Följer min längtans omöjliga krav, Den, vilken aldrig någonsin omfamnar; hugger hjärtat som tänktes hårt: Min grav.

Och all min skönhet är nu död, liksom er, vilken i allt er så förrycker och förtrycker

Saknar mig. Min längtan är botad. Finner. Sker. Odlad. Är ny mognad Essens.

Släcker ner mina sårs lidanden och vaknar, innan skönheten dör, igen.


DÄR SKÄRVSTENAR STÅR Val är sten på blommor eller blommor på sten NI DÄR! Följ mig hit och med på snirklande myrstigar fortsättandes ner genom ängsmarken; just denna Vår vilken omgjord med smältvatten snart rinner över i… Sommaren, gick förbi återkastande andra små sommarminnen här uppe på enbackarna och åkeröarna; nere vid bäckarna vänder vi famnen runt rödlysande fullmatade smultrondiken

Vattenspegeln slumrade fastnad vidare nere i sänkan med barret och dammet simmande på ― Så sött retande Vi ska se att osynligt lyftas skärvstenar där bakom gläntan av tungsint härdade i varje vrå ― Ändå lekande

Vyerna är här tillåtna vara oss vidsträckta, åtkomliga, åt oss hastigt infångade innan… Hösten, dofterna runtom blotat trä och svamp i fuktig mossa från ett tystnat gömsle där ett endaste löv har klamrat sig fast; följer sann livsglädje på upptäcksfärd efter sevärt; oupptäckt.

Det mojnade medan ån tystnade till nedanför åsen och bredvid mig satt en froströks täthet i ett leende; i sina snötyngda Vintergrenars vintervackra sken Vi hemvänder inom Jordmånen! Vi slår fram våra år i bergen! Vi bryter åder!


DEN OTIDSENLIGE Vill rädda denna stund att försvinna, ty den är oersättlig ― oemotståndlig ― närmast skoningslöst fager ― oförstörd

Lugnad, med missriktade solvärmen (den förrådande), till att ta mig en fridfylld stund (Helt och fullt likt ett dumt djur vilken illa kvickt; genast glömmer, när lite värme når att titta fram.)

Träden, fortsätter regnandet, i ett välriktat lån sammansatt med suckandet, hem till sin visshet Skogen, dräpt igen på sina blad, blom och strån, stöptes till molnens och mullens tjänster i hemlighet

Det var något välbekant… med allt detta hjälplöst plågade, det här ihåligt inrättade; att livet blir dödens enda skämt återkommet till att snarligen vara det svunna

Och medan tyngda steg tårar bort vägdammet fyller hällregnet en redan överfylld regntunna


BORTOM ASAVETANDET Fienden torgför sina falska ord mot vår värld; formar de veka och fattigas orenhet fram till döden. Lättledda skyndar slöddret mot onödiga möjligheter; fastnade som ovetande nere inuti gömda härkomster. Pinsammast möjliga är gjort till normerna att få sträva efter i er gränslösa otillräcklighet som välan är väldigt tillräcklig, säkerligen är det oss givet all meningslöshet att söka ännu mer… Och de allra vekaste och fattigaste; de redan döda; bortom Asavetandet, gäldar här med dyraste tänkbara priset under den obetalda träldomen; det smutsigaste styrda självmordet i det mest hopplösa tillståndet. Fienden skyller det de dragit ner till likhet, därefter själva marken, och när lägsta hållas högsta görs fånarna i regel till skenbart rika… Kasta hit era tomma hot och invändningar intill tröttande, men era rädslor och er död är nu inte till några bekymmer. Må det vara ägt oss ömse att äcklas av fiendens skräpkultur. Må döden bota allt vad glömskan inte duger till. Må ruelsen snart vara över.


INOM SOLENS RÄCKHÅLL Vandra med mig Hem på bleknande skogsstigarna till just denna sommargrynings undangömda Källor Känn välkänd kraft. Tänker klargöra; överrösta och åstadkomma ett nytt värde, ge Yggdrasil något livnärande att kännbart här inympas: Vänd in till min Klarsyn. Innan du återfår ditt grumliga tillstånd inne i Illusionen så överöst med tomrum; inse att här är någonting värt att hämta: Infatta Solen vilken för oss framåt i rätta riktningen dit Viet klarlagt Livet självt till själva Verkligheten.

Vandringen ger verkan. Alltid omstritt. Aldrig annat än Sanningen.


BACKSMEDJANS HEMLIGHET Sömnlöst vilande i ett skört antydande så likt en vattenring bjuder på ytlighet; skymtar kort och återhållet; så rörande Följer sedan vattnet i skogsbäcken ner till ån. Väntar här. Iakttar med yttersta vaksamhet. Räknar allt tankfullt och sätter frihet i odling: Äran är aldrig annat än rätt, vist och rent; dödfött att där söka efter dolda motiv.

Sover trygg intill backsmedjan i sommargryningen. Lättnad kommer när Livet åter vill bli tillräckligt. Låter kräsmagat vara mig rimligt och sunt.

Tillfällen, nuets möjligheter undgick mig ständigt och ihärdigt biter bitterheten i minnet sått, tvärsäkert och tydligt; till förmån åt odugligt Men, har ett giltigt övertag i tydligt övermått; Är en framsynt Heiliga Stigen Hem till Valhall.


HÄNGD PÅ ÖNSKAD GREN Häver upp de sönderslitna rötterna just här invid den gamla galgbacken

Gräv i min mylla.

Varje syn tas likt en sista stelnad bild: Lossnar med daggvätan i morgondiset Höstskrudade bladen bläddras

(Dagsljuset i sitt stigande räknar sig som årsringar, finner mig i det tydbara tömd; fylld med verklig nöd.)

Tiden fortsätter.

Till villig nytta för ögat återses ingången vid skogskanten där genomblöta lövhögarna glänser från samma gryning till gryning sluten i de grånade träden, de blånade skyarna, iakttaget och inväntat: Tiden fortsätter.


(Enar, vilka ställt sig på backarna, trampar i längtade skogsmarkerna uppå dunkelt barrklädda stigarna.)

Känn närvaron.

Kärvt infinner sig kalla, nekande molntäckta dagar, vilka kändes vid all min tid här

Vinden väser förebådande.

(Överlistas som en höstsmyckad gren nedryckt med den isande nattvinden.)

Hör mig tydligt: Tiden fortsätter.


DETTA ÄR HALVA STIGENS LÄNGD ”Du, du var knappast i någonting ljuvligt fylld, alltid en så villrådig och blygt inväntande.”

Och dagen… där solstrålarna drömde sig genom hulten och finner något tänkbart värdigt min vilja igen

Och natten… när våra tårar tog famntag runtom skönhet medan tiden vissna ner i vår nattstilla trygghet

Kommer tystlåtet trevande i gäckande år, likt livgivande skuggornas uppresta syner famlar i ljusets alla nattsnår Fastnar. Ett nytt dystert, gistet ögonblick här står… SKYMD! Är ett hindrat ljus, så tvinande… Skyggande… Spelad inför mörkrets sken. Skingras. Nedriver det sammanbrutna.

Fortfarande dricker brutna blicken solskenet och väntar genom det smeksamt flimrande ljuset

(Fick här stå över ett kast i en olöst rörelse ovilligt ljusmålad ty detta är halva stigens längd.)



TILL ETT NÄRBELÄGET MINNE Det mest självklara för vargen förvånar fåren. Ser en dödad vinterbrodd fastfrusen träcket och igenkänner de direkt födda ner i gravfamnen: Fattiga ungskogarna, tätt eller glest växta, i ett frånvarande tillstånd vänder till trotset däri själva vissnandet upptar all deras tid… Sårbara, så gåtfullt överens med hårdaste erfarenheten, växta på en stenbumling med rötterna synliga runtom felslut som; tvivel, olust, sorger, vekhet och misär där orden mest bjuder på gammal halvmesyr dugligt till smickret; klent till Verkligheten Fulländat dagdrömda dansade på nattgammal is, äcklande gynnade produkter fria från renhet och har frihet till hopp om ynklig nåd efter illdåd, ty ungdomens dumheter slösar ungdomens glöd bort Vänner! Såren kommer till innan lidandet och täckes sällan över av att gjort är gjort för när det strids om att få äta tistlarna, vara mest kväljande trälföda lekt i lort, kommer döden aldrig hit för fort


VID FASTSLAGNA MISSTAG Kom när vad det hela innebär. VÄNT RÄTT ÄR VÅR VERKLIGHET VÄRMANDE ALLT SOM ÄR VILSET OCH KASTAT HIT RÄTT OCH VIST VRIDER VI HÄR OVISST VISST! Känn väl rättad orsak och verkan. Släng dig ner rubbad åt de rubbade! Slakta ytliga betraktelsernas slöjor! Slå mynt av olösliga grumliga tankar! Ska ni tigga här om att bli dödade så kommer ni aldrig att bli nekade. Sällan orkar framtiden innesluten fullföljas när sävlig dumhet på grönbete, i sin dödade glädje, säljer Ödet till en närmast ofattbar aningslöshet Stärkt återvänd blir återfunnet ställt bland villkorens alla ogräs; ständigt mellan sällsynt och… Intet. Gott att tydligt se vad tomheten visar där minst ovilja mot blir mest vilja till.

Du är nu vad det hela innebär.


LIVSÄGT! Men du, kom hit och rätta mig så gärna att bli dina fel. Tar ett hugg med svärdet mot din strupe. Slaktar nu dina ord utan fäste. Men du, med ditt huvud av tiger du väl självmant sen?

Dödar de stördas drömmar. Dödandet rör mig inte nämnvärt, värre vore om detta inte gjordes, ty i det ovetande finns inget lärt utom ett stycke kött som ska dö

Grundlurat och ihjälslaget med den åldrade och nednötta inskriften: VET VAD DU TRO. Men se! Detta gick oavkortat hem till noll erfarenhet Tillfreds med att gräva fram rättvisa åt det orättvisa och vill göra avund i att bli det äckligaste djuret… (I ett samtidigt skede; hör de stinkande efterblivna skrika lögnerna om egen åtråvärdhet och värdighet…)

Har här tomhänt frilagt fäfot, har med hast framgrävt kränkta årens otider: TRO VAD DU VET. Men, oönskat drar så gärna allt önskat ner; slöddret yrar så användbart och envetet, låter sig missnöjt och illa kvickt söka mer. Ljuger i sig medvetet och omedvetet.


Drämmer till med ett: ”Möjligen.”, att ständigt användas som godtagbar ursäkt: VET VAD DU VET. Ni, vilka fås tåras lättare med era bödlars sånger än egna tillfogade och ensamt rättmätiga sorger: Vi, vi vet att vår värld är anfrätt och överallt våldtagen med kontrollerande och formande till defekta normer. Du, det hela skedde alltför lättvindigt, det måste sägas…

Låt mig nu med deltagande nämna någonting Solklart: Vägra slösa tröst på tröstlöst. Inled omedelbart verka efter Valet:

VET VAD DU ÄR. NY TID ÄR HÄR.


OÖMT VÄNT INÅT Har genomskådat Livet och föga är mig osett. Nuet, är sedan länge sett, redan alstrat, till sista droppen ett stugsuttet och tröttnat. (Unnar det oälskbara att finna kärrets glömska då det ändå är taget från all glädje och framtid.)

Tiden, där flyttade skeenden skänkt oanade möjligheter; löften att slitas sönder inombords av hägrandet, stappla sig iväg från senaste inställda händelser…

Men, ändå… väcktes nyligen något oåtkomligt och åtråvärt i mig, som vore det mig ett liv utan ord rikt på annat än krafs.

Sent omsider ges här tillträde till en upplyst ny samtid: En tid där pennan upphör vara så meningslös och maktlös. Önskade dåden stiger fram. Ingen kommer undan.

Hör ett sista Varsel fyllt av Allvar: Allt är ändrat.


EFTER ATT DET OLIDLIGA REDAN INTRÄFFAT De övervintrande synvillorna vill se olösligt och oförklarligt åt sin innehållslösa existens. Det är säkert oväsentligt, men vet; Latheten är den tröstlöses tårar! Avunden nekar rättvisan frihet! Hatet är kärlekens enda försvar! Naivitet ger, förr eller senare, tryggheten sin allra säkraste motsats. Fåfängan, den aldrig sanna, genomtänkt med klenaste vett ge kort och bakslug livsvilja, var sparsmakat nöjda därmed… Tänkandet, blir ovidkommande utan handling; kuvat, hämmat, inställsamt födkrokat. Men, inget verkligt val finnas innan… Ointagliga gömställen pålade spruckna tankar; tillflykterna att passivt och frånvänt vända bort livet, efterlämnande korthusen i ett hjärtlöst töcken kvar.

De gnidna och snåldumma hade rätt: Vittjade fickor är nöd och död vän…


DET MISSRIKTADE HATET Sörjer fortfarande vad som inträffat dig. Ständigt undvikande och i tvekande sänkt, pyntar dig med intryck och ord från fånar; speglandes vad andra inte heller har tänkt… Så långt lidet att du saknar egna tårar…

Granskar de mest misstrogna blickar; instängda och oförmögna; ändå så fyllda med girighet, famlande efter att kunna undvika sin egen överlevnad; ligger som hjälplösa trälar under det missriktade hatet Fångar ännu en okänd liten botten under värdelösheten; att i falska nyttan nötas ner, sökande efter sårbarheten, efter själva iögonfallande vekheten insatt i styrkan medan åren endast kan odla dig några siffror

Slödder söker efter att göra sina namn med all värdelöshet som om det kunde vara likvärdigt ett namn i ära och renhet!

Allt är föga värt några slitstarka ord om man inte kan leva…

Men, bortse innebörd, rim och dumhet, lyssna åtminstone nu… Fly din tomhet.


ATT STYCKA ETT VÄSEN Ynkligt blödiga och ömtåliga ska ändå få veta; i våra skogar, och vad lika illa är; i våra byar släpar sig ogiltigt liv fortfarande häromkring Undvik deras ögon därifrån kraften kan sändas och lyssna där till intet ord. Känn till deras stelhet, det skriande skrattet och deras urgröpta ryggar Gå heller aldrig nära älvornas lysande dansringar; platserna dit de har anvisats att dra ner folk i döden Till strid mot Gudarnas och människornas världar har det lägsta tänkbara sparats hos fienden till vapen: Ovetande om sin plats som brukade redskap vet dessa intet om sina ursprung eller verkliga syften

Tar med lien till slåttermarken tills den är slagen slö och bryner sedan om, och hugger sedan om: Ni ska dö. Halshugger, styckar upp, bränner och förbannar. I tid efter tid.


SKINGRAR DET LÄNGE KVARLÄMNADE Ovanför drömmen om individens stora styrka har tankarnas önskade höghet tunghäftats… Sanningar får endast anas, liknöjt överfallas, längtas dit något omöjligt kan bli ännu värre och när vettet som en regel här är överskattat blir åren osvikligt snöpta; ett slött och dött… När du stundom; ofta, sitter i din efterklokhet, sällan där vistandes annat än genom tvånget; blir till veligaste skämtet i medfödd ensamhet, fnysande åt misstag, ingrott äckel, dumhet… Inse: Det är kväljande att vara till ynklighet slängd. I pinsam overklighet, en ditsatt ytlig låghet, seglar slöddret inbillningens högsta vågor när fiendens störda nonsens påstås äga ett värde och godhjärtade rycks ivrigt bort som ogräs där smutsen sitter fast med alla fåniga frågor… Synnerligen svårfattligt tycks vara: Här köps aldrig något slags överseende av orent, och inre tankar ställer sig ytterst ― Oaktat vad.


DEN OMISTLIGE Tystnade i mina återblickar

Osagt är mig inte ohört

Var intill vårt gryende läger länge och åstadkom misstag hemmavid Nu möter mig liv och död i förtid

Lättad. Är redan tillräckligt trasad

Har ryckts upp, sprungen ur prima materia att hålla denna värld under armarna

Är bofast framför skuggorna

Molnen tillväxte. Tvärstannade. Regn.



SED SE TIDEN Med trängsel kring huggkubben slaktas Midgård. Folken är huggna, ända in i blodet orenade, fråntagna Rätten, Äran, Sederna och Livet. Fiendens löjliga lögner sitter fast i hårda smutslager och vill påskina att motståndet är till föga; satt i lönlöst, spridande dumheterna om att ländernas värde är skulder alltmedan självförsvaret hålögt hånas här öppet och saklöst Tro aldrig att några slags åsikter är Striden. Det brinner här överallt; dags är att spärra visthusen ty den hårdaste tiden stå oss nu redan i dörren Viljan tätnar nu i byarna vilka här förstått Verkligheten. Sikta nu fienden mot graven och uppteckna gränsmarken. Seden kommer med den uppbyggande styrkan och makten och saknar allt motstycke ― Upprättar nu det inväntade: MIDGÅRD, I TUSENTALS ÅR OFATTBART PARASITERAT OCH UTNYTTJAT GENOM FIENDENS SMUTSIGA VERK RESER SIG NU! ― ÄNTLIGEN RENADE! ENHET. SED SE TIDEN. ODEN ÄGER OSS ALLA. ALLT VÄRDE ÄR VÅRA LIV. VIET HAR RÄTTEN FÖRST OCH SIST. FOLKEN ÄGER ALL MAKT I SINA LÄNDER. SANNING ÄR OSTRIDIGT ALL FRAMTID OCH LAG.


TRE FÅROR Det blev ingen ny gryning. Solgatan täcktes över. Blodets enda ord är; LIV. Så inses vilka vi var. Återkallar Livet, det nu oåtkomliga. * Slaget trä knastra, föll i vinden vräkt, och gav där sitt enda namn till Tiden

Lämnade in tankarna på tillväxt mot de välkända vapnen mot sinnet

Trugar in Viljan; blir min ende vän, vilken rimligtvis kan finnas värdig * Är satt under omständigheten att fått åldra önskat till ångrat All övertygelse från Vetandet står fritaget svepskäl och små lyten

Viljans makt är mig klar och granskad.


SOM YXHUGG Här är en stenbacke av bortplockad sten. Där är en lutande lada insamlande redan uppätet. (Allt ändå åtråvärt likt ett glömt minne av ett ljus utbrunnet.)

Den frånsprungna nutiden ställd utan svaren till sådd utan skörd i ett underligt samband vill i Tiden söka: Frihet efter döden. Viet vet vad Äran åstadkommer, medan Livet; sist och slutgiltigt är mest till illa dolda syften. I MED ONÅBART ATT NÅ! TA SISTA STEGET! Var en hållfast med tillhygget Klarhet och Rätt och fyll på med tålamodet, bryt här ner lidandet! VAR VÄRLDEN EN KVARHÅLLEN NJUTNING! LEV DIG MÄTT!

Det inleds. Inkliv nutiden med något oerhört: SANNING.


SAK TILL TING Är platsen vilken överlevts, tämjts, vältrats i ohållbara omdömeslösheter; tagit del av skräpet vilket överfaller ― tränats, genom nödvändiga hårdheter Kliver istället in här utan omskrivningar, bortom smicker, eller några andra slags illdåd; Hur har ert hyckleri blivit så orubbligt? Här. Motvilja ständigt satt i bruk till Sanning. HÖR! Icke sällan trotsar Svaren sin skildring. Gläntade med makt upp in i det tillslutna. Glimtade in till de igenkända; helt ruttna. GLÖM! Till ingen nytta är att överlista era lögner.

Kommer här fram till förändringar i alla ständigt otydligt ifyllda svar: Ta Sak till Ting.


SORGENS SISTA TILLFLYKT (Något förläget framsatt; den motbjudande sorgen som blir kravlös i övermått, och smulgråten bekväm.) Sorgen, välanvänd och så odrägligt kännbar övervintrade hit med frostglitter övervuxet i ett krasst; men gav ändå ömsint ögontröst… Har undvarats, länge undvikit omtalas; att synligt framträda övertydligt; älskas… I dessa sedan länge klippta band; övertydligt kvästa åren inne i de oförlåtliga levnadsårsärren, är det mig kärvänligt menat att endast döden kan bota kvalen

Nu. Lurad slösa livet på slösande eftertankar, övermanna odelat lidande rågat med osmak i denna tragiskt felnärda, obotliga tillvaro

Erkänner mig.

Har ansträngt tillkämpat mig min frihet.

Till dig.


DE SÅRADE DAGARNA (Lyfter isär knutar ― invävt tätt intill nattkölden) De sårade dagarna har hänt här; så gro din gråt, trampa snaran in efter orden ― nekade spåren, i de tunnaste årsringarna någon sett ― Säg förlåt, likt den som väljer att nödställd förbli död i åren Var en kluven ― till hågkomst åt olidliga såren

Genom svedda klena kvistar och starkaste grenar blev dessa hjärtans elva liv rikligt välförsedda; innebor ett tillfört kött att förbli här… Obrytbar. Blir synlig ― lagt under denna övergivna tröskel

Var stundtals uppburen av ren vilja och motvilja, men raskt ryckt ner till att söka efter omöjlig lust Livet är påtagligt gjort mig här för smått och ömkligt

Upphäver härmed din närvaro med min närvaro.


SAKNAR MIG EN ANING Ältandet duger mig tämligen tveksamt nuförtiden och det oskrivna är redan nerslitet; gömt i mig * När hjärtat tränat till ensamhet sökte lindringarna (medan mitt medlidande vände från missaktning till sorg) ― som i ett svunnet och kvarglömt ligger nu tillgångarna Blev livlöst föst ner och undan, en tidigt söndersliten ― vilken nu byter in sina vaga kärleksord mot Sanningen

* Ställer mig rak och hotfull mot tusentals grävande, sällsynt störda ögonpar, sökande efter felaktigheter Ni ska veta… hade här endast åtagit mig leva ett långt bättre liv ― med vishet färdigställa; införa högsta tankarnas gagn Har överlagt med svårigheters sällsamma egenhet, men är någon ärvd en Önd vilken blivit till ett rötsår


KULLERSTENSREGN ”Men vet du inte att all glädje döljer en livslögn, även när sorgen smakar på bättringsväg?” Mitt påtvingade misstag var det naiva hoppet att andra var mig mer lika än olika är dött Osvikligt äntrar livsledans samvaro vilken fortfarande är mig så självklar i synen i denna oförtjänt tröstlösa, vardagliga tillvaro

(I synförvända ljuset bor gråheten vilken inte ens späder ut mörkrets tristesser.)

Sockrar in oväntat: Hör ensamma och osäkra röster.

Vacklar insvept in över tomma gator. Tillsätter min ömhet; finner er något fattbara. Tillrett och serverat: Er glädje är ännu en orörd tillgång.


LIVSTIDEN ÄR VÅR Lossa min vårflod! Ge mig stormsteg! Ersätt min onatur!

Det biter till. LOSSA MIN VÅRFLOD! Våren stiger. Ån lever på min smälta snö och is medan dimman tiger stilla och vet sitt ursprungs pris

GE MIG STORMSTEG! Ovädret kom. Drog hårt fram över skogssuset, rastlöst med luggslitna kläder huggandes i ljuset

ERSÄTT MIN ONATUR! Naturens hand till mun är inte längre en kär stig

Har som synes överlämnats till Våren vilken klär inga spår kvar efter frosten

(Skar in i det rimliga och var sant imklädd)







Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.